– Jag vill visa mina barn, barnbarn och barnbarns barn att Maud inte alltid varit en gammal tant, utan en framåt och en gång ung yrkeskvinna.

Men han insåg också, att var man barn på 1930-talet, gick i skola på 40-talet och började arbeta på 50-talet så finns det en historia att berätta, som är okänd för dagens generation.

De började i våras hemma i Maud Johanssons lägenhet på Gröna vägen i Finspång. Hon var direkt med på sonens idé.

Artikelbild

| Dåtid. Maud Johansson från slutet av 1960-talet, då omkring 40 år.

– Jag tyckte det lät spännande och har aldrig varit rädd av mig, säger hon.

Mats skaffade en enkel kompaktkamera med bra filmfunktion. Maud sätter sig i en fåtölj, Mats monterar upp kameran på ett stativ och sedan kör de igång. Hittills har det blivit ett 20-tal avsnitt på totalt upp mot åtta timmar.

– Kamerans begräsning ligger på en halvtimme, så längre avsnitt blir det inte, säger han.

Maud får inte veta i förväg vad de ska prata om.

Artikelbild

| Mor och son. Mats och Maud Johansson, son och mor. Tillsammans skapar de ett stycke nutidshistoria.

– Jag vill inte att hon ska låsa sig utan att berättelserna ska komma spontant.

Och det gör de verkligen. Kroppen må börja bli lite skröplig, men minnet är kristallklart. Mest är det Maud som berättar, men ibland sticker Mats in någon fråga.

Det färdiga resultatet läggs ut på Youtube, men är inte åtkomligt utan e

tt konto.

Maud Johansson är född i Göteborg 1929, men hennes berättelser börjar tidigare än så då hon redogör för minnen hon har har sina föräldrar samt far- och morföräldrar och andra äldre släktingar. Sedan följer hennes eget liv med barndom, skolgång, yrkesliv med mera.

Att till exempel bo i Göteborg som barn, med överflygningar av utländska plan, ransoneringskort med mera är något som dagens svenska barn inte kan föreställa sig. Det är svensk historia ur en enskild människas perspektiv.

Norrköpingshistoria blir det när Maud efter socialhögskolan i Göteborg kom till 1950-talets sociala misär här.

– Jag fick ett vikariat 1952 på barnavårdsnämnden. Jag var 23 år och yngst av alla, men fick ge mig ut bland barn i eländiga miljöer i bostadsbristens Norrköping.

Maud Johansson var ansvarig för intagningen på barnhem, gjorde vårdnadsutredningar och tvångsomhändertagningar.

– Ibland hade jag polishjälp vid besöken.

– På Saltängen kunde många barn inte bo kvar i hemmen över vintern, de skulle ha frusit ihjäl. Det var frost på väggarna. Så vi fick ta in dem på barnhem.

Maud var sedan Göteborgstiden gift med Lars Johansson, som var lärare. 1958 flyttade de till Finspång, samma år som sonen och filmaren Mats föddes. Först arbetade hon på socialkontoret där, men blev 1964 skolkurator när Finspång fick gymnasium.

– Halva tiden skulle jag ägna åt gymnasiet och halva åt övriga skolor. Efter kommunsammanslagningen även landsbygdsskolorna. Det blev mycket bilåkande. Eftersom jag var den första skolkuratorn fick jag stor frihet att utforma tjänsten.

Maud Johansson blev kvar som skolkurator ända till pensionen, de sista åren vid Storängsskolan.

1983 avled hennes make, blott 55 år gammal. När hon kommit över sorgen reste hon mycket över hela världen.

Så visst finns det material för de filmer de nu arbetar med, för klara är de inte. Även hennes minnesbilder av de tre barnen, sju barnbarnen och sex barnbarnsbarnen får sin berättelse.

Än så länge har de nya generationerna, med något undantag, inte visat något större intresse för filmberättelserna.

Det är nog som Maud Johansson säger.

– Man måste nå en viss ålder för att få intresse för släktens historia.