– Det var bara rikemansbarn som kunde ta studenten på den tiden. Mamma ville nog att vi barn skulle få läsa vidare, men pappa tyckte att vi skulle hjälpa till i hans firma, berättar Mivis Andersson mer än 70 år senare.

Familjen bodde i Linköping, först på Drottninggatan och senare i Stolplyckan. Sex syskon var de och fem av dem är fortfarande i livet och ses varje lördag i Linköping.

När Mivis avslutade sin skolgång hade hon sju års folkskola och ett år på Linköpings handelsinstitut bakom sig. Så småningom träffade hon sin blivande make Henning som var lokförare och bodde i Norrköping. 1950 gifte de sig.

Artikelbild

| Familjärt. Mivis tog realexamen 1968, samma dag som sonen Lasse.

– Då var det ju aldrig tal om att man skulle ut och jobba som gift kvinna, då skulle man vara hemmafru.

Och så blev det. Paret flyttade till Norrköping och familjen utökades så småningom med sönerna Lasse och Olle. Mivis tog hand om hem och barn samtidigt som suget efter utbildning gjorde sig allt starkare. Hon kände sig lite underlägsen sin man ibland som kunde briljera med kunskaper hon inte hade.

Så en dag 1964 såg hon annonsen från Statens skola för vuxna. Det var ett utbildningsinstitut som startats 1956 i Norrköping i syfte att komplettera den kommunala vuxenutbildningen, inte minst för elever som av geografiska skäl inte kunde vidareutbilda sig på hemorten. Följaktligen kom elever från hela landet för att gå på SSV i Norrköping.

– Jag berättade inte för min man att jag anmält mig. Han fick veta det först när jag kommit in! Och jag glömmer aldrig första dagen när det var upprop på skolan. Jag var så lycklig!

Artikelbild

| Spelglädje. Mivis Andersson är äldst i Kulturföreningen Grå husets cittraspelare.

Skolan låg då vid Gamla torget och undervisningen var förlagd till fem veckor heltid på hösten och fem veckor på våren. De flesta eleverna var ju tillresta och bodde ensamma och kunde ägna all tid de ville åt studierna. Men Mivis hade allt där hemma att sköta om också.

– När barnen gått och lagt sig tog jag fram bandspelaren och satte i en kassett som jag spelat in tidigare när jag läste högt ur kursboken. Så lyssnade jag på den medan jag stod och strök. Klockan kunde vara tolv på natten, berättar hon.

Artikelbild

| Gick vuxenskola. När Mivis Andersson blev vuxen hade hon åtta års skolgång bakom sig. En dag fick hon syn på en annons i tidningen och såg sin chans.

1968, efter avklarade provskrivningar, fick hon sin realexamen. Firandet blev dubbelt eftersom sonen Lasse också tog realen samma dag. Det här fick Norrköpings Tidningar nys om och dagen före examensdagen ringde tidningens fotograf Ingvar Anehed på och fick en bild på mor och son.

– Jag hade knappt berättat för folk att jag studerade vidare, ville väl inte verka skrytsam. Men nu fick ju alla veta. Och det kom så mycket folk hem till Attungsgatan.

Nu hade Mivis fått blodad tand. Skulle hon rentav våga fortsätta läsa för att ta en studentexamen? Det vågade hon. Tre år senare, 1971, satt hon i aulan på SSV och hörde sitt namn läsas upp när rektorn kungjorde vem som fått stipendium ur skolans första rektor Arne Sandells minnesfond.

SSV hade då flyttat till lokalerna intill Ebersteinska gymnasiet vid Strömmen.

– Statens skola för vuxna var så betydelsefull för folk i hela Sverige som inte hade fått möjligheter att läsa, säger Mivis som egentligen tycker den här artikeln borde handla mer om SSV än om henne själv.

När Mivis var färdig student var barnen så stora att hon började titta på olika jobbmöjligheter. Hon hade tänkt bli lärare men nu fanns det så många lärare och hon som var i 45-årsåldern ville inte ta jobb från de yngre.

Efter en del lärarvikariat började hon jobba på Hyresbostäder där hon var kvar i tjugo år till pensioneringen 1992. Större delen av den tiden var hon bostadskurator.

– Med 12 000 lägenheter får man också hyresgäster med olika problem. Jag har varit med när personer har avhysts men folk har också kommit fram till mig på stan och kramat mig, säger Mivis.

Och så lägger hon till att hon har haft ett bra liv. Det tycks hon ha fortfarande. Hon trivs bra där hon bor på åttonde våningen på Såpkullen. Hon och Henning flyttade in där 1986, sedan 2004 är hon änka.

Just nu deltar Mivis i en kurs för att lära sig hantera läsplattan hon fick av sönerna när hon fyllde 90 i september. Någon större dragning till datatekniken har hon annars inte utan tar hellre fram stickningen. Hon har stickat ungefär 400 par strumpor och ett 30-tal tröjor och skänkt till bland annat Röda korset.

– Och så har jag ju cittraspelet! Jag är äldst i Kulturföreningen Grå husets cittraspelare som firar 25-årsjubileum i år, och där jag var första ordföranden. Vi håller till på Hemgården och framträdde på kulturnatten och det var så mycket folk att man knappt kom in.

Till sist måste man ju ändå fråga om namnet.

– Mivis? Det var min mamma som hade hand om en flicka ett tag som hette Marie-Louise. Men det kunde flickan inte uttala utan hon kallade sig Mivis. Och det fick jag heta sedan. Det är ett namn jag alltid fått bokstavera för folk, skrattar Mivis.