Vi möts en strålande vårdag i trädgården utanför villan i Herstadberg. Vitsipporna breder ut sig på vad som delvis är en naturtomt och de höga träden silar solljuset. Det är här Karl-Göran Kjellin och hans hustru Birgitta bott i 45 år, eller halva Karl-Görans liv om man så vill.

Karl-Göran föddes 1928 i Skutskär. Han växte upp med sin farmor och farfar.

– Farfar var en liten tystlåten farbror, minns Karl-Göran.

Artikelbild

| Karl-Göran Kejllin trivdes bra med sitt jobb som polis. Nu är han pensionär sedan länge.

Han var ensamförsörjare så det var han som såg till att det fanns möjlighet att mätta familjen med den där strömmingen och gröten.

Farmor var aktiv i pingströrelsen så Karl-Göran fick tidigt vistas i en miljö där tungotal var ett vanligt inslag.

Karl-Göran gick sjuårig folkskola. Målande beskriver han hur barnen flockades framför fönstret för att se det första elektriska tåget. Vad ville han själv bli när han var liten? Svaret kommer snabbt.

– Jag ville bli metallarbetare och tjäna 60 kronor i veckan för det gjorde grannen.

Artikelbild

| Karl-Göran Kjellin som ung polis i tidstypisk uniform. Mössorna var rejält tilltagna.

En ung Karl-Göran fick jobb på en svarvarverkstad.

– Det var inget för mig. Det var tråkigt. Till slut tröttnade jag

Artikelbild

| Poliser på motorcykel var nytt på 50-talet. Karl-Göran fick utbildning i tjänsten.

Nästa jobb blev som provtagare på massafabrik. Det följdes av jobb i möbelaffär med siktet inställt på att bli tapetserare.

– Som tapetserarlärling tjänade jag 75 kronor i veckan, säger Karl-Göran och framstår som en riktig kalenderbitare.

Artikelbild

| Karl-Göran Kejllin trivdes bra med sitt jobb som polis. Nu är han pensionär sedan länge.

Det blev ett avbrott för lumpen på Hälsingeregementet i Gävle och då kände han att ett jobb som dåligt betald tapetserare inte var något för honom.

Det var en idrottskamrat som tyckte att Karl-Göran skulle söka till polisen. Karl-Göran har alltid gillat att röra på sig. Det har varit fotboll och bandy för att bara ta några exempel.

– Jag har provat det mesta.

Han sökte till polisen ett par gånger och fick sedan ett vikariat i Nyköping

– Har man bara fått in en fot så ordnar sig nog resten, tänkte jag.

Vi pratar nu tidigt 50-tal och Karl-Göran bor och jobbar i Nyköping. Gamla dass, sådana som det går att kika in i underifrån, förekom fortfarande. Och första uppdraget efter någon vecka i tjänst blev just att jaga en man som roade sig med att flukta inunder.

Det är svårt att återge scenen i skrift men det är ett farsartat gatlopp som beskrivs innan den misstänkte slutligen hejdas av en kommunalarbetare och Karl-Göran kan göra det första gripandet i sin karriär.

– Annars bestod oftast arbetet med att mota undan folk som möttes och blev stående och pratade i gathörn.

1952 gick han polisskolan på Kungsholmen i Stockholm fösta gången. Då hade han skaffat sig den praktiska erfarenhet som krävdes för att bli antagen.

Vi pratar om hur en bra polis är.

– Man ska inte vara någon paragrafryttare utan visa medkänsla. Men man får inte gå för långt så att man för den skull tummar på reglerna. Skälla och bråka ger sällan något. Humor kan vara ett bra hjälpmedel.

Karl-Göran tycker att han har haft ett spännande jobb.

– Det har varit bra hela vägen.

Möjligen har yrkesrollen präglat honom som person en del för det finns de som inte känt till vad han jobbat med men ändå gissat rätt.

– Den finaste tiden var som hundförare 1958 och fram till förstatligandet sju år senare. Det var fantastiskt att ha en kompis som utan att tveka skulle kunna gå i döden för att rädda sin förare.

Den senaste och sista tjänsten innan pensionen 1993 var som kriminalinspektör på stöldroteln i Norrköping.

Men allt har inte varit arbete. Med sin första fru fick Karl-Göran två barn. Nu har han även tre barnbarn och sex barnbarnsbarn. Och tillsammans med Birgitta har han sonen Fredrik, adopterad från Peru. Det var nog en del som höjde på ögonbrynen när Karl Göran tidigt 80-tal och fyllda 51 var pappaledig.

Karl-Göran och Birgitta träffades när Karl-Göran var vakthavande befäl i Oxelösund. Hon ringde honom i rollen som journalist. När de träffades på midsommarafton smällde det till.

– Hon var en pangbrud och så var hon så lätt att prata med. Mitt liv har blivit så mycket rikare sedan jag träffade Birgitta.

Klok är hon också, tycker han.

Sedan 15-årsåldern har musiken varit viktig i Karl-Görans liv. Det började allra först med gitarr i ungdomsorkestern i Missionskyrkan. I Skutskärs orkesterförening fick han låna en kontrabas och en musikdirektör såg hans begåvning.

– Du ska få gratislektioner sa han, och det fick jag i tre år.

Karl-Göran beskriver glatt hur han cyklade med kontrabas under armen.

Genom åren har det blivit mycket spelande i olika konstellationer för Karl-Göran som spelar både bas och dragspel. I Nyköping låg han bakom "Bobbies stompers" och i Norrköping drog han igång "Polisens spelmanslag".

– Det bästa gänget var "Stötarna", ett typiskt dansband.

På 80-talet och fram till 2007 var han med i "Bälgadraget". Han var också gruppens ordförande i flera år.

– Fråga mig inte varför men jag har haft en underlig förmåga att hamna i styrelser i många föreningar.

Det senaste gäng han spelade med var "Sega gubbar" som gick i graven i vintras.

Karl-Göran håller fortfarande igång. Varje dag är han och Birgitta ute och går. En husvagn vittnar om att de ibland kastar loss och ger sig av på äventyr. Opera på Skäret i Kopparberg är ett årligen återkommande resmål. Annars läser han en hel del skönlitteratur, gärna med historiska förtecken. De 90 åren har rymt mycket.

– 18 år var bästa åldern.