Under mer än 50 år har Lennart sett nästan varenda hemmamatch, åkt med i spelarbussen till bortamötena, suttit i styrelsen, fixat sponsorer, värvat spelare, sålt julgranar och allt möjligt annat som man på ideell basis kan göra för sitt favoritlag.

Från balkongen på översta våningen hemma i Lindö syns Östgötaporten och Lennart kan nästan se Sleipners matcher här hemifrån, på distans så att säga. Men varför skulle han det, han är ju alltid på plats när laget spelar, först i biljettkassan och sedan på läktaren.

Men det kunde ha blivit IFK Norrköping.

Artikelbild

| 2003 fyllde IK Sleipner 100 år. Jubileumsboken har sin givna plats hemma i bokhyllan hos Lennart Karlsson.

– Först var jag en hängiven IFK-fantast. Jag växte upp på landet utanför Söderköping och på landsbygden höll man på IFK. Sleipner var mera för innerstan, säger Lennart.

När Lennart började på försäkringsbolaget Fylgia i Norrköping 1962 blev han arbetskamrat med kamreren och Sleipnerlagledaren Nils-Erik Andersson som frågade om han inte kunde bli sekreterare i klubben.

– Jag sa ja, förstås. Inga problem! Han var min chef och det gällde ju min framtid.

Han valdes på årsmötet 1962, i klubblokalen på Bråddgatan 1. Något kansli fanns inte. Lennart fick en reseskrivmaskin och fick väl skriva var han kunde.

Artikelbild

| Lennart och Barbro träffades genom jobbet på försäkringsbolaget.

Det gjorde han också. Och han gjorde mycket mer än så. För Lennart upptäckte att Sleipner var en trevlig klubb och han trivdes bra i gemenskapen där.

En sak som han alltid engagerat sig mycket i är matchprogrammen. Reklam och annonser är andra områden där han gjort insatser för klubben. Hustrun Barbro minns mycket väl hur det var när maken hade som mest att göra med sin favoritklubb.

– Hemmet var som ett Sleipnerkansli. Lennart är ju inte en sån som kan sitta med armarna i kors, han har dragit in massor med pengar till klubben, säger hon.

Han har kört runt med ungdomar som delat ut telefonkataloger åt Televerket. Han har suttit fyrverkerinattvakt i samband med Augustifesten för att dra in pengar till klubben.

Han var med och skötte garderoben på Lennart Polhammars dansgalor i Himmelstalundshallen. Han har suttit i bingohallen på Slottsgatan och ropat ut nummer. Vart pengarna gått? Gissa.

Ja, det blir lite uppräkning i en sån här artikel. Frågan är om det finns något man kan göra för en fotbollsklubb som Lennart inte har gjort för Sleipner. Han har till och med en blåvitrandig skjorta på sig i dag när han får NT-besök.

Spelat fotboll i lagets blåvitrandiga tröja har han kanske ändå inte gjort?

– Jodå. En gång. Jag var ledare för B-reserverna och vid en match fattades det en kille i laget och då var det ju bara för mig att snöra på fotbollsskorna. Det var mot Kimstad, de hade en kille som var så här stor (Lennart visar med hela kroppen), ”Kungen” kallades han, och det var min uppgift att undvika honom. Och jag gjorde faktiskt ett mål.

Lennart går och hämtar en stor bok och håller den varsamt som om det var ett barn. Det är IK Sleipners jubileumsbok som gavs ut till hundraårsjubileet 2003. Han visar laguppställningar, pekar ut gamla Sleipnerhjältar och klubbprofiler.

Där syns Janne Svensson som senare gick till IFK och därefter blev proffs. Det var Lennart som värvade honom från IK Ramunder och det var mycket Lennarts förtjänst att Sleipner drog in ett sexsiffrigt belopp tack vare en proffsklausul när Svensson såldes till IFK och senare gick vidare till en proffskarriär.

Men egentligen tycker Lennart att det blivit för mycket pengar i idrotten.

– Det är min stora sorg. Elittänkandet gör att breddidrotten försvinner. Det är synd om alla ungdomar som inte får chansen. Till slut har vi bara rika storklubbar kvar. Men jag hoppas jag har fel.

En annan skillnad mot förr är svårigheten att få folk att ställa upp ideellt. Den trenden började enligt Lennart med tv:n och har kulminerat med dagens datorer och mobiltelefoner.

– Ingen har tid längre. Till slut kommer det här med idrottsklubbar inte att fungera, befarar Lennart och hoppas återigen att han har fel.

Han har nyligen fyllt 80 år och börjar känna att han kanske har gjort sitt i klubben. Pensionär blev han för tjugo år sedan och någon gång måste han ju sluta även med sitt eviga arbete för Sleipner. Matcherna kan han ju se ändå.

Laget har åkt ned ett par divisioner sedan glansdagarna och spelar numera i Division 2 södra Svealand. En opportunist hade kanske börjat heja på allsvenska IFK i stället, men så fungerar inte Lennart.

– Så länge hjärtat slår är det Sleipner som är mitt lag. Jag har alltid hållit på den svagare. Som barn fick jag ta mycket hand om mina yngre syskon, och det tror jag att jag har burit med mig.