– Det är ju så här jag brukar hålla på. Jag bär runt på grejer, ibland känns det som att det är det jag gör mest. Det blir en typisk bild av mig, skrattar hon.

Hon är ordförande och en av ledarna i Kuddby scoutkår på Vikbolandet. När hennes yngre scoutledarkompis Oliver Hjelmar får höra att vi ska göra en intervju i vår serie om eldsjälar tycker han att Anna-Lena är ett bra val.

– Hon är engagerad i allt hon gör. Se bara på hur länge hon har varit med, säger han.

Artikelbild

| Anna-Lena Östensson började i Kuddby scoutkår 1977. Fortfarande är kåren en stor del av hennes liv.

Anna-Lena började i scoutkåren som åttaåring. Det var 1977 vilket innebär att hon varit aktiv här i 41 av sina snart 49 år. Hon minns inte riktigt vad som drog henne hit från början.

– Inte en aning. Men det var så här ute, att antingen var man med i Kuddby IF eller också var man med i scouterna eller båda. Och lite så är det fortfarande. Vi försöker att inte ha aktiviteter på måndagar och tisdagar för då tränar Kuddby IF.

En fråga som är lättare att svara på är varför hon fortsatt i kåren. (Notera ordvalet. Man säger inte klubben eller föreningen, i scoutvärlden säger man kåren.)

Till att börja med hade hon bra ledare, bra förebilder. När Anna-Lena blev vuxen ville hon ge tillbaka något av det hon själv fått från scoutrörelsen.

Artikelbild

| Anna-Lena Östensson började i Kuddby scoutkår 1977. Fortfarande är kåren en stor del av hennes liv.

– Sen har jag fått göra så ofantligt mycket roligt under åren. Jag har kryssat mig fram och tillbaka i segelbåt till Estland, vandrat i Österrike, byggt en flotte och åkt med den på Klarälven. En massa spännande saker jag aldrig skulle ha gjort annars.

Hon pratar om hajker, läger, internationella utbyten och glädjen i att lotsa nya generationer av ungdomar in i scoutingens anda av kamratskap, ansvarstagande, demokrati, friluftsliv och miljömedvetenhet.

Artikelbild

| Anna-Lena Östensson började i Kuddby scoutkår 1977. Fortfarande är kåren en stor del av hennes liv.

– Fostra barn och unga till goda samhällsmedborgare, tror jag det heter, säger Anna-Lena om rörelsens grundprinciper.

Kontrasten till hennes jobb som lean manager på Kronfågel i Katrineholm låter ganska stor.

Artikelbild

| Knopar är en av alla saker man lär sig som scout.

– Ja, det är långt ifrån det här. Det är faktabaserat och handlar om att effektivera och optimera processer. Tänk dig Magnus Härenstams roll i filmen ”Tuppen” där han är tidsstudieman.

Anna-Lenas scoutskjorta ger också den ett intryck av ordning och reda, men det är inte det som är grejen med skjortan. Från början hängde den ihop med grundarens militära förankring och den ideologiska övertygelsen att scoutrörelsen skulle sudda ut klasskillnader. Om alla har samma skjorta kan man inte skilja rik från fattig, var tanken.

Artikelbild

| Kuddby scoutkår har sina lokaler i Björksätters gamla skola.

– De yngre i kåren gillar märkena man får och som vi sätter på skjortan. Så fort man lärt sig något nytt får man ett märke. Jag tycker mest att skjortan är ett praktiskt plagg.

Medan vi pratar börjar kårens yngsta scouter anlända till kårlokalen. Det är spårarna och den här kvällen ska de göra en utflykt i skogen. De går i grundskolans klass 2 och 3. Därefter blir man upptäckare, sedan äventyrare och i klass 9 utmanare. Från 19 års ålder kallas man roverscout.

Artikelbild

– Vi har kö till spårargruppen. Att få tag på barn till kåren är inte svårt. Det svåra är att få tag på föräldrar som vill engagera sig och kanske också vara ledare.

Baklykteföräldrar är ett begrepp Anna-Lena använder. Det är de som tycks bli allt vanligare i ideella sammanhang, de som lämnar barnen och sedan sätter sig i bilen och åker därifrån. Men Anna-Lena tycker att Kuddby scoutkår varit bra på att dra till sig engagerade föräldrar.

– Vi hade besök från förbundet som undrade hur vi kunnat bli störst i vårt distrikt. Knepet är att knyta till sig föräldrar som redan håller på med en massa annat. Det är de som tycker om att engagera sig.

Det låter som en beskrivning av henne själv. Av de åtta föreningar som delar på det gamla skolhuset utanför Kuddby är hon engagerad i fyra. I scoutkåren är hon en av ledarna för äventyrarna och har varit ordförande sedan slutet på 1990-talet. Det är många timmar i veckan hon lägger på kåren, upp till 30 om det är hajk eller liknande.

Anna-Lena känner att det kanske börjar bli dags att lämna över ordförandeklubban till en efterträdare. Hon nickar bort mot Sofia Johansson som är en av ledarna för spårarscouterna.

– Hon är 18 år och vice ordförande i kåren. Jag hoppas att hon tar över efter mig så småningom.

Sofia skrattar och skämtar om att det måste vara väldigt jobbigt att vara ordförande om en sådan som Anna-Lena vill avgå. Själv tycker Anna-Lena framför allt att det behövs förnyelse med jämna mellanrum, nya tankar och idéer.

Kan det vara så att andra tror att du är svår att ersätta?

– Det är väl risken när man har suttit på en post länge. Men allt hänger ju inte på en enda person i sån här förening. Alla har sina outtalade och väl fungerande roller och det är mycket som går på ren rutin.

När hon inte håller på med scoutingen eller någon av de andra föreningarna, eller jobbet för den delen, vad gör hon då? En sak som Anna-Lena är rätt dålig på är att ta det lugnt. Att sätta sig och göra ingenting är inte hennes melodi.

– För mig är det vila att jobba i trädgården till exempel. Att gräva eller slita bort nässlor. En del tycker om att se på tv. Det gör inte jag.