Álvaro Enrigue är ett nytt mexikanskt namn för den svenska publiken. Hans roman "Tiebreak" är en storslagen allegori över hur Europa blev modernt, berättad genom en tennismatch mellan den italienske konstnären Caravaggio och den spanske poeten Quevedo. Enrigue växlar perspektiv mellan tennismatchen och världen utanför och gör romanen till en svindlande absurd historia om barocken och koloniseringen av Amerika. Han har skrivit flera romaner, men "Tiebreak" som är hans stora internationella genombrott är en respektlös vidräkning med Spaniens ”ärofulla” historia som kolonialmakt. Heliga kor, när det gäller den spanska conquistan, inte bara slaktas utan det är rena massavrättningen.
Den första dokumenterade tennismatchen i mänsklighetens historia, enligt Enrigue, ägde rum i helvetet, där själar användes som bollar. De tennisbollar som Caravaggio och Quevedo använde i sin match i Rom 1599 var tillverkade av människohår. Att Enrigue tussar ihop just dessa båda är ingen tillfällighet. Aldrig någonsin har relationerna mellan politik, pengar, konst och sperma varit så nära som under barocken i Italien och Spanien. Caravaggio (1571-1610) var en bråkmakare som var inblandad i många sexuella skandaler. Han bröt med den måleriska konventionen, betonade naturalismen och introducerade klärobskyr, ljusdunkelmåleri, med stora kontraster mellan ljus och skugga för att på så vis nå större dramatik. Han kritiserades ofta för den erotiska och homoerotiska laddningen i sina tavlor, vilket fick kyrkan att ibland dra tillbaka sina beställningar.
Quevedo (1580-1645) förenade grovkorning satir, melankolisk meditation, bister sedelära och självtärande passion i sina dikter, som inte bara var tidsdikter utan krisdikter. Spaniens stormaktstid och världsherravälde hade redan under hans tid börjat knaka i fogarna. Quevedo skrev om livets tomhet och meningslöshet och den desillusionerade människan. Livet var ett groteskt skådespel för honom, där döden alltid avgick som segrare. Han var besatt av döden, även när han skrev om kärlek och det var aldrig särskilt långt mellan det sakrala och erotiska hos honom. Barockens svulstigheter finns hos både Caravaggio och Quevedo, då Quevedo deformerade verkligheten, medan Caravaggio avbildade den.
Författaren är väl synlig i texten och tar aktiv del i handlingen, vilket ytterligare betonar hans ironiska distans. Han bjuder på en hisnande resa genom spansk och mexikansk historia, där han staplar anakronismer på varandra. Conquistan ses genom ett genomfört mexikanskt perspektiv, vilket inte hindrar Enrigue från att sänka Hernán Cortés, Mexikos erövrare och stora nationalhjälte. Han var mest ”en lantis med tur”. Tiebreak är alltså inte enbart en bok om Caravaggio och Quevedo utan handlar också om hur historien skulle kunna berättas och då jämföras med en tennismatch, där spelet rör sig fram och tillbaka.
Europa skulle fortfarande vara provinsiellt och fattigt, om det inte varit för rikedomarna från de amerikanska ädelmetallerna som de spanska conquistadorerna förde hem, menar Enrigue. Nya Spanien, nuvarande Mexiko, förvandlades till en massgrav, men med lite rationellt självstyre kunde landet ha förvandlats till ett jämlikt och produktivt paradis.
kultur@nt.se