Så skriver Clarice Lispector (1920–1977) i Blåsa liv – som visserligen är lätt att läsa, men desto svårare att fånga. Romanen är hennes sista verk och den senaste i raden av Tranans enträgna Lispectorutgivning. Från 1974 fram till kort före sin död skrev Lispector boken i fragment som vännen Olga Borelli mottog i kuvert under dessa år och sedan sammanställde; boken publicerades postumt 1978.
Lispector föddes i Ukraina men familjen flydde 1922 till Brasilien. Hennes tillbakadragenhet och vägran att tala om sitt förflutna har möjliggjort allsköns ryktesspridning – till och med hennes existens har ifrågasatts. Idag är hon en av Brasiliens mest välkända författare.
Blåsa liv är ett slags icke-dialog mellan gestalten som kort och gott kallas ”Författaren” och hans skapelse Ângela. Han skriver fram henne, skapar henne; hon lösgör sig från honom och blir sin egen. I Ângela, som själv är aspirerande författare, påstår översättaren Örjan Sjögren i förordet, finns det mer av Lispector själv i än det gör i ”Författaren”.
Prosan saknar riktigt narrativ, men det är behagligt att flyta med i medvetandeströmmarna och lätt att fastna i vackra formuleringar. Det handlar om liv och död och det omöjliga i att fånga nuets undflyende ögonblick som ständigt ersätts med ett nytt.
Lispector är egensinnig och låter sig inte enkelt placeras, men har jämförts med Kafka, Joyce och Woolf. Som författare vägrade hon att anpassa sig och skrev för sin egen skull, för att hon inte hade något val.