Orden har dröjt sig kvar. 2024 är brutalt. Det sker i Sverige. I vår stad. I vårt kvarter. För barnen som fastnat i gängen har valfriheten att säga nej suddats ut eller som åklagaren och författaren Lisa dos Santos skrev i en SVT-chatt om gängvåldet:
"Man får sällan tillgång till deras tankar. någon pratar hos polisen för att sen bli tyst. Vissa visar ånger och förstår vad de deltagit i. Många håller dock förvånansvärt mycket fasad."
Det är viktigt att rapportera om våldet. Mångas verklighet just nu. Norrköpings Tidningar vill dock också använda det fria ordet för att berätta och sätta en tydlig skärpa på en annan sida av verkligheten.
Navestad i Norrköping, 14:e april. Kvällen då skratten och leken tystnade. Där skräcken fick det mesta att stanna, men där det fanns en rörelse. Stefan Engström gjorde den här kvällen sitt bästa för den skjutna, ostraffade högstadiepojken på marken. Där blev Stefan en spotlight. På en plats där våldet visade sitt vidrigaste ansikte. Han var rädd, det var otäckt, men han försökte rädda liv.
Ett annat exempel. Trivselvandrarna, som vår reporter tog rygg på under en kväll. De vandrar för att skapa trygghet. De försöker, precis som Stefan. Osjälviska insatser när brist på tid är argumentet för att låta bli. När de flesta säger nej skapar de rörelse i en annan riktning.
En spotlight till. Fotbollsklubben med den blå stjärnan på bröstet, som lämnar de stora arenorna för att komma ut. Nu senast till Navestads IP. IFK-stjärnan Ebba Handfast berättade om sin väg. Hur man med sin idrott kan skapa mål och mening innanför linjerna. Visa att det går att välja ett annat lag.
Till sist, Barbro Petersson, den 83-åriga Norrköpingsbon som tröttnat på att oron tar makten över barnen och vill bli klassmormor för att ge av sin tid. Hon vill generöst erbjuda kidsen trygghet. Jag hoppas att skolan tar den utsträckta, varma handen.
Medmänniskorna som försöker är många. Alla kan göra något. Att som medborgare göra medvetna val, som polischef Frida Braf sa till oss nyligen. Mohammad Suleiman på Kunskapens hus i Klockaretorpet vet att det går att välja en annan väg:
– Det vi behöver göra nu är att komma åt 8–10-åringarna, annars är det för sent. Annars är det de som skjuter folk om några år.
Att försöka i en rörig och svår tid.
"Våga mötas, våga tvinga bort rädslan", som Söderportens rektor Kajsa Andersson Lundblad klokt skriver i sitt upprop för Hagebys barn och unga.