Hedwig har så mycket att skriva. Tiden är nere på noll, kriget är snart slut. Ingen har hört något, men alla är strax tillbaka i detta Berlin 1945 då det saknas en och annan ledstång att hålla sig i, samtidigt som det finns en hel värld som öppnar sig under Hedwig. ”Allt var en nåd”, men det finns inga genvägar nu när hon ska skriva.

En stund senare är det 1983 i Uppsala och där sitter tonåringen Isa i sin favoritfantasi: den om att försvinna – och ingen ska veta var de ska leta, för ”de tänker inte på mig”. Hon lyssnar på radion och hon grunnar på alla slags dialekter, för det finns något där, i underjorden. Klart att hon måste mörda sin docka.

På ön Blidholmen, 2004, upptäcker den fastboende Ingrid, som sköter sin sjuke make prästen Karl Erik, att hans blick växer när han ser på den författande Hanna. Varför? Hanna behöver väl inte en präst? Det är som Ingrid tänker: ”Jag måste välja mina krig.”

Artikelbild

Tre kvinnor, tre tider, tre sätt att andas och Lotta Lundberg leder mig varligt mellan dem, mellan epokerna. Berättar inte för mycket eller för lite. Det är funderingar, det är antaganden. ”Vi har inte så mycket att förlora” – nej, kanske inte det, men mycket att vara rädda om.

Lundbergs omsorg om det hon lägger på boksidorna gör att det inte går att bläddra fort. Hon säger tyst att livet lär oss att var sak har sin tid och att alla vet vad det betyder när det uttalas: att något är i gungning. Det som aldrig eller bara sällan varit ett hot, är det nu. Och då får man tänka på annat. Som Isa som nickar och lyssnar och frågar sig själv det som är verkligt väsentligt. Som Hedwig som reagerar som en skolflicka när hon blir upptagen av sin egen värld just för att kunna se de andra.

Det känns genast att de här berättelserna kommer att gå långt och att de vandrar på sina egna villkor. Lundberg letar längs vägen fram nya ord när vi förflyttar oss mellan platserna och till nya omständigheter där alla är törstiga och alla är hungriga och man i utbyte mot något man behöver och vill ha kanske måste skänka sin egen berättelse, den stora historia man skrivit så länge på. Starkast blir bilderna från det tyska 1945, där alla försöker koncentrera sig på sin uppgift. Lotta Lundberg får mig att hjälpa till när det ransoneras med orden – går det att vara tyst en vecka? – och när det hålls igen med det mesta och som ett mantra genom tiderna lyder orden: ”Kom ihåg hur stark du är.”

Det är dags att sluta känna sig ovärdig, fastän det alltid finns de som tror sig vara förmer, som har rätten att på många sätt komma om natten och föra bort liv. Det finns något heligt oavsett vad som händer och allvaret kommer alltid så småningom.

”Timme noll” är en gummisnodd: den kan tänjas, men den kan också komma tillbaka i ansiktet med en hård smäll, och det är som om alla livssånger vi möter här är lika gamla. Något fördrivs och förvrids. Man kan rädda sig själv, och man kan rädda andra, genom tiderna, genom att se sig själv, och vända upp händerna och se vad man gör och gjort med sitt liv.

Alla är vi Abrahams barn – så kan det sägas i ”Timme noll”, men det hörs mer än så, och under läsningen pratar jag allt mer med mig själv. Det är aldrig för sent att se, också när man undrar vad det var man inte såg: i Nazityskland, här och nu, i krig och fred, i det som är långt borta och mycket nära. Och inse att det man gör kan man inte alltid förklara för någon annan. Jag hoppas bara att jag här och nu gjort klart att ”Timme noll” är en innerlig och mycket stor bok med öden det tar tid att glömma, en sömlös berättelse om rörelser som aldrig slutar växa. Svaren som värks fram är aldrig de rätta och lätta, men de leder oss vidare och visar oss frågornas vikt och viktighet.