Trots att jag aldrig varit särskilt intresserad av fåglar läser jag gärna Joar Tibergs prosalyriska reflexioner över detta bevingade släkte, uppskattar Erik Rosenbergs beskrivningar av våra sjungande vänner i naturen och värdesätter Henry David Thoreaus undersökande ”Fågeldagbok”. Dessa skickliga stilister skriver initierat och passionerat om ett ämne som ligger dem varmt om hjärtat. Det räcker mer än väl för att få mig som läsare att dela deras entusiasm.

Författaren Tomas Bannerhed och fotografen Brutus Östling besitter onekligen stor kunskap om och känner innerlig kärlek till fåglar av alla de slag. Deras samarbete ”I starens tid” innehåller personliga texter som är märkbart influerade av de fågelfantaster jag nämnde inledningsvis. Bannerhed ljudhärmar ofta de fåglar han skådar, liksom Rosenberg och Tiberg, och den naturlyriska tonen i hans texter känns igen från Thoreau. Men Bannerhed lyckas samtidigt bidra med en helt egen blick på sångsvanar, hackspettar, skator och många andra arter. Han skriver rytmiskt flödande och befriande humoristisk ”fågelprosa” som ingen annan i Sverige.

De levande och faktaspäckade skildringarna av olika fjäderfän, i kombination med Östlings färgstarka och intima fotografier, ger mig en stark förnimmelse av hur det måste ha känts att befinna sig på de platser som beskrivs, och med egna ögon se fåglarna som häckar, jagar eller bara råkar befinna sig där. Det spelar ingen roll om de är sällsynta eller vanliga. Efter att ha läst de ömsinta porträtten och tagit del av de dynamiska bilderna i denna skattkammare till bok, skönjer jag det magiska i varje fågel, och anar till och med tjusningen med ornitologi. Starkare beröm från en måttligt fågelintresserad recensent lär Bannerhed och Östling få leta länge efter.