Han föddes 1975 och bor i Santiago. I genombrottsromanen "Vägar hem" försöker han minnas och förstå sin barndom under Pinochets diktatur, på samma gång som han skriver en roman. Föräldrarna gav sig aldrig av utan genomlevde diktaturen under tystnad, vilket får Zambra att ställa allmänmänskliga och angelägna frågor om skam och svek, skuld och ansvar.
Romanen består av flera skikt, där barndomens och samtidens berättelser löper parallellt och där gränsen mellan fiktion och verklighet är i ständig rörelse.
Pinochet tog makten i Chile genom en militärkupp 1973 och var landets självutnämnde statschef 1973-1990, då han fick avgå till förmån för den demokratiskt valde presidenten Patricio Aylwin. Under Pinochets tid vid makten inrättades en särskild dödspatrull, som avrättade människor som gripits av militären. Förföljelserna intensifierades och tusentals misstänkta meningsmotståndare och vänstersympatisörer försvann spårlöst. Det var särskilt under 70-talet som många chilenska flyktingar sökte sig till och hamnade i Sverige.
Under de sista åren i livet gjorde Pinochet allt för att inte hamna inför rätta och ställas till ansvar för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Zambras frågor om skuld och ansvar ger romanen en moralisk tyngd. Indirekt får vi en inblick i medelklassens medgörliga tystnad inför makten och diktaturen. Hans föräldrar var överlevare i en förlorad värld och blev på så sätt indirekt medskyldiga till allt våld och alla försvinnanden. Allt enligt Zambra.
Han växlar mellan ett spänningsladdat då och ett mera avklarnat nu, men är insnärjd i och fjättrad vid sina minnen på ett sätt som nästan spränger honom, även om minnet också är flyktigt liksom tiden.
"Vägar hem" är hans bitterljuva historia om den egna barndomen men samtidigt en bikt och ett desperat försvarstal. Det är en ganska kort roman, men trots det både komplex och sofistikerad, vilket gör Zambra till ett av de mera intressanta namnen i dagens chilenska litteratur. Med en lyhörd och exakt prosa gräver han i sitt hemlands djupa sår och vi får även en inblick i skrivandets villkor och minnets opålitlighet. Nerven i språket ger också en mycket medveten närvaro i orden, vilken också betonas av den ironiska distansen.
Chilenska författare födda på 70-talet, under Pinochetdiktaturen, har sällan något till övers för landsmannen Roberto Bolaño och hans författarskap. Bolaño skrev om hur arbetarklassen drabbades av diktaturen, medan t.ex. Zambra skriver om medelklassen och vad som hände dem och har därmed också brutit medelklassens tystnad om diktaturen, vilket känns välgörande. Det är viktigt att detta blodiga kapitel i Chiles historia inte glöms bort.