För att en serieroman ska finna sin väg till läsarens hjärta och beröra på djupet krävs först och främst en berättelse som engagerar. Därtill måste samspelet mellan text och bild fungera, utan att det ena tar över det andra; det rör sig om ett slags balansakt som fordrar stilistisk fingertoppskänsla såväl som konstnärlig hantverksskicklighet. Klas Isaksson besitter bådadera och är dessutom en berättare av rang.

Delvis självbiografiska ”Evig lycka”, en imponerande satsning på närmare 450 sidor, är en gripande, kafkaartad historia om två ungdomsligisters sökande efter meningen med livet. Romanen rymmer svart humor, bitterljuvt vemod och förmedlar så pass kloka budskap om livet, döden och kärleken att jag inte kan låta bli att sträckläsa den två gånger på raken.

Isakssons bildspråk är stramt, stiliserat och i sanning fängslande. Hans till formen rektangulära karaktärer, antropomorfa björnar, påminner vagt om barndomens Legofigurer. De rör sig genom dunkla, ofta klaustrofobiska storstadsmiljöer; gränder, barer, industriområden; hotfulla platser laddade med en diffus känsla av annalkande katastrof. Då och då varvas de små svart-vita serierutorna med stora, förföriskt vackra färgbilder som andas lite långsammare och utgör behagliga pauser i berättelsen; det är bilder man som läsare gärna vilar i.

Artikelbild

| Svärta och lycka. En av knappa 500 sidor ur Evig lycka.

Om bildspråket är bokens bultande hjärta är den rappa dialogen dess livgivande blod. Jag är jämnårig med Isakssons huvudpersoner och kan intyga att de pratar som många ungdomar anno 2014 faktiskt gör. Att läsa "Evig lycka" är roligt, sorgligt och lärorikt på samma gång, det är helt enkelt, för att citera bokens björnar, ”asfett”.