Varför läser du böcker? Ett av mina egna svar är nyfikenhet; ett icke motståndslöst bildningsbegär som bör få konkurrera med spänning, humor eller ”Min kamp 6”. Ibland behöver jag läsa mig ut i det okända, förväntat obekväma.
Ofta blir jag belönad. ”I fallinjen” är en våldsam överraskning, i alla fall för mig som lite generad tvingas googla ”prekärfeminism” bara för att upptäcka att det är författarens eget barn. Det är en bok som jag aldrig skulle brytt mig om ifall jag inte tvingat mig att öppna och börjat läsa.
Hade jag enbart litat på Bokförlaget Korpen hade den här texten aldrig skrivits. Korpen hävdar, både i baksidestexten och i pressmeddelandet, att boken är såväl en uppgörelse och en essä, och en ”text” om idealistisk kollektiv kraft vars viktigaste slutsats är att ”en individualiserad familjeförsäkring inte leder till ökad jämställdhet”.
Förlaget har en tydlig politisk agenda, författaren har en tydlig mänsklig ambition. I fallinjen är med Hegels ord en bok som ”enbart kan bli giltig genom att överskrida det den är tänkt att förhindra”.
Jag misstänker att det även inbegriper ”fel” läsare för bokens yttre ram må vara den lilla föreningslokalen för ensamma mammor på Såggatan men är en osorterad, rörig och närvarande samling minnen av hur människor känner bildar en gemenskap och bråkar – berättelsen om bångstyrig föreningsdialektik.
Sofia, kassören som har långt mörkt hår och förskingrar pengar för att förlänga detta redan långa hår, ”pratar ständigt om konflikter”. Styrelsen kommer fram till en policy, de grälar, är svartsjuka, bittra och sedan går de två och två ut och röker på den lilla gräsplätten med en sönderregnad skylt där det står ”hundar får inte rastas på planteringen”. Några år senare återser författaren Sofia som hastigast, på Centralen; utan rynkor, i höga blanka stövlar och med två stora vinthundar i koppel.
Prekärfeminism betyder att det finns en annan feminism än medelklassens individualiserade längtan. Att det finns massor av ensamma mödrar i akut behov av generella lösningar eftersom den liberaliserade familjeförsäkring, som även socialdemokratin trånar efter, enbart ökar de utsatta, ensamstående mödrarnas misär. Menar författaren.
Ann-Marie Ljungberg är arg på mycket. Besviken på Gudrun Schyman, (”det känns som om Gudrun Schyman och Lena Sommestad sitter långt borta och pratar i varsin konservburk”) och ganska förbannad på Nina Björk. Bland annat för att hon ”glömde” de överviktiga och rökande mammorna. Att hon inte verkar fatta skillnaden och konsekvenserna av till exempel ”likvärdighetsfeminism”( borgerlighetens feministiska alibi) och ”särartspolitik” vilken ska skydda samhällets strukturellt underordnade, som renskötande samer. Eller ensamma mammor. Det Nina Björk lite föraktfullt kallar ”livmodersfeminism” (jag får googla på det också).
Ann-Mari Ljungberg skriver med en ständigt närvarande besvikelse. Mitt i ett resonemang om hur uppgivet det känns att slåss mot det politiska etablisemanget ( och ens egna knappa privatbudget) hoppar hon till hennes misslyckande i att använda ordet "hen" - hur hon ville, glömde, inte orkade, att det var "som att försöka lära sig blåsa rökringar eller äta med pinnar. Man orkar ett tag men någonstans på vägen börjar man ifrågasätta betydelsen av att kunna det".
Ann-Mari Ljungberg söker motsatspar, sprickor, den skeva söndriga logiken; i sig själv och andra. Hon prövar hela tiden att förankra den regniga, rökiga vardagen med Charles Taylors identitetspolitik, med Hegels ”annerkenung” (erkännande) och Nina Björks svek.
Boken utmynnar i frågan om begreppet frihet. Delvis handlar det just om Såggatan, hur den upplevs och att detta är lika viktigt eller viktigare än feminismen som begrepp. Att frihet, i motsats till liberalisternas tolkning, inte i första hand är att kunna göra vad man vill utan att i stället vara delaktighet i samhället. På lika villkor.
”I fallinjen” är en bra, viktig och underhållande bok, ja eller essä, text, självbiografi, feministisk filosofiroman. Vad det än är – läs den!