Ett exempel: I ”Trettiotvå poeter tjugohundraelva”, den till omfånget rikaste urvalsvolymen av svensk samtidspoesi som hittills publicerats under 2000-talet, är endast två av de medverkande födda efter 1980.
Redaktörerna för Brombergs antologiserie Blå blixt gör en lovvärd insats genom att ge unga och oetablerade diktare en chans att göra sina röster hörda. I ”Den sista fasta kontinenten”, del tre i serien, är Sami Hatira, född 1991, det namn som lyser starkast. I Hatiras angelägna diktsvit, som kretsar kring en hotfull fadersgestalt, är all överflödig garnityr bortskalad; dikterna är språkligt enkla i ordets bästa bemärkelse och talar direkt till hjärtat. Därför förlåter jag Hatira för ett par poetiska snedsteg; klyschor som exempelvis ”månens kalla sken”.
Kassandra Smith och Elis Burrau är ansvariga för bokens längsta alster. Men längd är inte nödvändigtvis liktydigt med djup. Smiths och Burraus bidrag, ett myller av lösryckta fragmentariska meningar staplade på varandra, lämnar mig fullständigt oberörd.
Annacari Färnskog, den äldsta i skaran, skriver dikter förankrade i vardagen. De minner om Birgitta Lillpers senare poesi, fast i avsaknad av den karaktäristiska humor som präglar Lillpers’ diktargärning. Humor är det för övrigt ont om i föreliggande bok. Det glimtar till endast ett par gånger; i Daniel Mårs’ surrealistiska ”Simonillusioner” och Jennie Spetz’ formmässigt intressanta svit ”Förberedelser”.
Att bli en skicklig diktare tar lång tid. Tiden får utvisa om ”Den sista fasta kontinenten” för de medverkande blir en ändhållplats, eller om den kommer att fungera som en språngbräda till framtida storverk.