När NT ringer upp Askestad sitter han på konditori Ritorno på Odengatan i Stockholm.

– Jag har alltid gillat svenska ordstäv och ordspråk. De är brutala och subtila på samma gång. Det finns en humor som jag är väldigt förtjust i. Jag började skriva egna och kom på att jag kunde använda den här gamla formen. I ordstäven handlar det ofta om pigan, prästen och drängen. Genom att föra in samtiden med yrken som fastighetsmäklaren så kunde jag göra något roligt och träffande.

Flera av bokens ordstäv, som till exempel ”Jag är ingen dräng, sa drängen”, kan uppfattas som politisk kritik. Ska man förstå dem så?

– Det kan man, men inte nödvändigtvis från vänster. Är det fel att vara dräng? Det behöver inte vara det. Nuförtiden vill alla bli kändisar. Allt annat är mindre värt. Man förnekar vad man är och lever i det blå. Det var så jag tänkte med just det där ordstävet. I boken finns också en variant av det: ”Vi är alla drängar, sa drängen”. Det går att tolka på olika sätt.

Många av dina ordstäv är mycket roliga. Ibland är humorn provocerande och stundtals låter du läsaren sväva i ovisshet om ett ordstäv ska läsas ironiskt eller är på allvar.

– Humorn i min bok är ganska brutal. Ta till exempel ”Mamma, sa abortfostret”. Jag gillar att den pekar på något verkligt. Jag är inte emot abort, men det en tudelad historia. Jag vill peka på att frågan inte är så enkel som rättighetstänkandet framställer det. Jag är kritiskt mot just det tänkandet. Viktigare än rättigheter är plikter. Vi har skyldighet att vara bra människor och att göra gott. Ordspråken och ordstävens form gör att man kan vara brutal och visa sådana saker. Om man skulle skriva det i en annan form så skulle man kunna bli anklagad för både det ena och det andra.

Vad skulle man kunna bli anklagad för?

– Ja, jag vet inte. Att vara reaktionär? Vissa saker är väldigt känsligt att prata om. Sverige verkar bli allt mer polariserat. Det som gör en människa stor är att den kan prata sakligt. Att inte ha en agenda och hugga så fort någon säger emot. Jag har läst mycket om hur det var på 70-talet med vänsterhegemoni. Om man inte var vänster ansågs man vara en dålig människa. Jag är rädd att vi håller på att gå mot något liknande igen. Från ett skit till ett annat i så fall, från det nyliberala köret till blind vänsterradikalitet.