Recension Bill Champlin kom med i Chicago precis innan powerballader som ”You’re the inspiration” och ”Hard to say I’m sorry” gjorde dem odödliga. Hans riviga men samtidigt omfångsrika barytonröst blev viktig i bandet som för övrigt höll sig med hela tre leadsångare. I dag rankas de som den näst största amerikanska pop/rockgruppen någonsin, efter the Beach boys, mätt i listframgångar.

Likafullt är det ingen högglansig kändis som äntrar scenen i Norrköping på onsdagskvällen. Bill Champlin har alltid låtit musiken tala, och likt majoriteten inom genren hållit sig ifrån såväl skandaler som röda mattor.

Han fyllde nyss 71 och känns också ganska gammal, inledningsvis. Han väljer bort en del höga toner, kör med textblad på notställ, men rivet och klangen har han kvar.

Det blir en blandning av Chicagoklassiker, solomaterial och några egna grejer från Peter Friestedts, Frank Ådahls och Stefan Gunnarssons kataloger. Trion är ytterst kompetent och inte minst Friestedts instrumentala stycke sticker ut. Men successivt är det Champlin som tar över. Åldermannen vaknar till liv i takt med publiken och efter pausen är det som att han får lite extra luft i lungorna. ”Light up the Candles” blir en stämningsfull appell och ”Headed for the top” en rivig solotät rökare.

Västkustrockens styrka och ibland svaghet är de extravaganta arrangemangen - med tonartsbyten, stick, vändningar och stämmor. Live är det sistnämnda svårast, och trots att trion Ådahl, Gunnarsson och Champlin är vassa var för sig hittar de inte alltid balansen.

Men det var fint att höra den gamle. Det låter som att det här var den sista Sverigeturnén, så vi får ta och suga på karamellerna ett tag.