Efter sista spelningen på norsk mark ringer Bill Champlin upp redaktionen.

– Fem-sex timmar i bil, sedan är vi i Norrköping. Det ska bli kul. Och bilfärden har jag ingenting emot. Det är väldigt vackert här. Mycket att se.

För den som kan sin traditionella amerikanska rockhistoria är Bill Champlin ett bekant namn. I 28 år sjöng han i gruppen Chicago innan han hoppade av för tiotalet år sedan för att utforska lite nya musikaliska vägar.

– Chicago ville istället söka sig tillbaka i tiden rent musikaliskt, säger Bill Champlin i telefon.

– Till 1960-talet när de började spela. Jag är mer intresserad av ny musik och ville utvecklas i den riktningen. Då tyckte vi att det var bäst att skiljas åt. Men det hindrar förstås inte att Chicago har gjort en hel massa bra musik genom åren.

Bill Champlin har rötterna, och bor fortfarande, i Kalifornien. Det var också där begreppet västkustrock etablerades någon gång på 1970-talet när band som Toto, Doobie Brothers och Steely Dan skapade elegant och tekniskt avancerad rockmusik som emellanåt hatades av kritikerna men som icke desto mindre fick stora och trogna skaror av fans.

– Man kan se det som en sorts mix av R´n´B och pop, säger Bill Champlin.

– Jag har alltid gillat den musiken. Lite mer skolad och cool. Av någon anledning har den även blivit populär i Sverige. Och i Japan.

På onsdagskvällen spelar således Bill Champlin, tillsammans med en gäng svenska musiker och hustrun Tamara, på Arbis. Han har varit här tidigare och säger sig minnas ett varmt mottagande från publiken. Att det blir en musikalisk afton att bära med sig även nu tar han för givet.

– Det blir en del äldre material och lite nyare låtar. Mest jubel brukar det bli för "Take It Uptown" som jag skrev tillsammans med Kenny Loggins redan i början av 1980-talet. Publiken blir som barn på julafton. Jag har aldrig förstått varför. Men jag är glad som länge det fortsätter så.

Nyligen släppte han plattan "Bill Champlin´s WunderGround" tillsammans med sin Tamara och Gary Falcone. En skiva som landar mjukt och tryggt i begreppet västkustrock utan mossiga tillbakablickar. Bill Champlin själv menar att den speglar hans aldrig avtagande intresse för ny musik.

– Jag kör några låtar även från den skivan, lovar han.