Det kan inte vara lätt att göra en underhållande show som handlar om att ta hand ett barn med grav utvecklingsstörning men efter att ha sett Eric Löwenthals ”Fadern” känns det som att det borde vara det enklaste i världen, här är det stor potential till humor.
Utan attpeka finger så visar Löwenthal hur våra fördomar, oftast väl menade gör oss oförmögna att se verkligheten. Löwenthals son Alex är inte som alla vi andra och han behöver heller inte vara det, att låtsas att han förstår mer än han gör, gör bara oss dummare, inte honom. Det går inte att låta bli att skratta åt ens egna missriktade empati där man bara ser på utvecklingsstörning som något tragiskt.
Det tragiska är nämligen inte Alex liv, det tragiska är allt omkring. Alex problem är inte olösbara och Löwenthals mycket personliga upplevelser av ett absurt myndighetssverige blir till en utmärkt språngbräda för skarp samhällskritik. Löwenthal visar oss en försäkringskassa som tror att utvecklingsstörningar kan försvinna likt förkylningar och kommuntjänstemän som allvetande bestämmer över människor de aldrig träffat. Men det är inte bitterhet som driver Löwenthal, i slutändan så är ”Fadern” först och främst en enkel och underhållande historia om en pappa, hans son och kärleken dem emellan.