Berättelsen börjar i en förhoppning. Merethe har tillsammans med sambon och barnen flyttat till ett hus på landet. Det är tänkt som en nystart: ”vi har inte tagit med oss allt det gamla hit”. Men även om det inte packats ned i flyttkartongerna visar det sig att det gamla trots allt följt med: de egna problemen går inte att flytta från, varken det förflutnas demoner eller det närvarandes.

I ”Ur vinterarkivet” skriver norska Merethe Lindström sin egen historia, en uttalat självbiografisk och utlämnande bok men samtidigt i första hand ett skönlitterärt verk. Lindström är en lågmäld författare som snarare än att säga saker rakt ut söker laddningen i det outsagda. Det framgick med all önskvärd tydlighet i genombrottsromanen med den talande titeln ”Dagar i tystnadens historia”, som 2012 tilldelades

Nordiska rådets litteraturpris, och också i den strålande novellsamlingen ”Arkitekt” höll hon tillbaka informationen och lät avgörande händelser skymta mellan raderna.

Det stillsamma tempot och antydande skrivsättet gör att det dröjer innan det går upp för läsaren vilka tunga erfarenheter ”Ur vinterarkivet” egentligen handlar om. Sambon, som författaren vänder sig till som ett du, har länge kämpat med missbruk, får diagnosen bipolär och brottas öppet med självmordstankar. Båda har de psykisk sjukdom i släkten och författaren bär på en rädsla att det inre mörkret ska gå i arv till de egna barnen, att oron sitter i själva DNA:t: ”Självhatet, för man det vidare, ska det bli deras nu”. Också rent praktiskt staplar svårigheterna upp sig, från den ekonomiska situationen till det husliga förfallet som ingen av dem orkar ta tag i.

Sammantaget en avsevärd mängd svärta, men trots all sorg finns ett ljusskimmer i Lindströms vackert flödande prosa. Och den kärlek hon skildrar rymmer i sig ljuset och hoppet.

Också skrivandet, det att reflektera över tillvaron, att formulera den, utgör en lindring och en nödvändighet: ”Jag skriver därför att jag inte vet”, förklarar hon. I en annan passage heter det: ”Vissa anteckningar skrivs om natten, blir delar av vinterarkivet, det är naket, sant”.

Det nakna och sanna handlar inte framförallt om avslöjandena om privatlivet – Lindström har tagit sig friheten att ändra namn och detaljer för att skydda de hon skriver om. Nej, det handlar om den känsla man får att hon skriver fram själva livet, det pågående livet, på samma gång skört och okuvligt.