• torsdag 24 juli 2014
Krönika Film- & tv-bloggen Film- & tv-bloggen
Vädersponsor:

Detta skall du också glömma

Lars Lennart Forsbergs filmer efter tre av Stig Claessons romaner har gjorts tillgängliga på dvd. De säger mer om Stig Claessons författarskap nu.

Så har jag nu åter sett de filmer som Lars Lennart Forsberg gjorde efter tre av Stig Claessons romaner: Vem älskar Yngve Frej (1973), På palmblad och rosor (1976) samt Henrietta (1983).

Återseendet ger nya insikter. Det beror både på att jag har åldrats och att det är några år sedan Stig Claesson (1928-2008) dog.

Annat har också hjälpt till. Sonen Nils Claesson skrev boken Blåbärsmaskinen och kollegan Niklas Rådström utgav "Stig.". Kulturhuset i Stockholm höll den stora retrospektiva utställningen Jag minns dig nog och Stockholms stad har skapat Stig Claessons park mellan Beckbrännarbacken och Åsögatan på Södermalm. Parken är för den som hellre sätter Claesson på en parkbänk än en piedestal eller framför ett skissblock eller en skrivmaskin - men kanske är det lättare att tala med de döda än de levande.

Vi har i alla fall skyldighet att göra det, menar Stefan Jonsson i sin essä De dödas testamente eller Därför ska vi älska Yngve Frej. Han finner att Claesson i sin roman oavsiktligt lanserar en teori för samhällets kulturarv.

Jag har lite svårt att se den när jag ser filmen där skomakaren Gustafsson, spelad av Allan Edwall, sätter upp en skylt med texten "Fornminne" invid vägen. Det gör han eftersom Elna (Bellan Roos) säger att de går i den alltmer avfolkade byn Bråten "som ett annat fornminne". Men visst handlar Vem älskar Yngve Frej om minne och glömska.

Stor glömska och små minnen.

Snart nog kommer det turister för att bese detta fritt uppfunna minne. Den första som genomskådar påhittet är fotografen Pettersson, men han uppskattar innovationen och hjälper skomakaren, Eriksson (Gus Dahlström) och Öman (Gunnar Strååt) att slå mynt av illusionen. Pettersson och hans flickvän Anita (Christina Stenius) håller sedan en fest vid fornminnet. Det är en motståndshandling: de är inte historia.

Men tanken på Bråten och dess invånares framtid gör Pettersson rädd. Han flyr platsen, men det sista han gör är att dokumentera den och dess invånare med kameran. När Pettersson tar fram kameran associerar jag omedelbart till fotografen Sune Jonsson som dokumenterade samma kultur, längre norrut.

Men Claessons böcker har ett mer aktivistiskt patos med två teman. Det ena temat har att göra med huvudpersonens dubbla svek, det andra med landsbygdens avveckling.

Huvudpersonen spelas
i samtliga tre filmer av Janne Carlsson - det förstärker kontinuiteten. Han överger dem som bor på landsbygden, fast han både känner och förstår deras belägenhet, på samma sätt som han överger de kvinnor som han möter.

Men huvudpersonen är även Stig Claessons alter ego. Han som i en senare självbiografisk romantitel skulle sammanfatta sin dubbla hemhörighet: Svart asfalt grönt gräs. För lika mycket - eller lika lite - som Claesson hörde hemma på Södermalm var han också hemma på landsbygden i Västergötland där hans mor var uppväxt.

I På palmblad och rosor (1976) har avvecklingen på landsbygden accelererat. Carlsson spelar den här gången Proppen Oskarsson. Han upptäcker en lam, sängliggande men väl omskött kvinna i ett avsides hus. Han försöker ta reda på vem hon är och vem som sköter om henne.

Under sökandet träffar han på den unga kvinnan Gabriella (Gunnel Fred). Hon tillhör landsbygdens nya invånare, hennes familj har hästar och hon känner inte till bygdens historia. Trots sin ungdom blir hon snabbt attraherad av den bekymrade men empatiske Oskarsson. Fast han kan inte släppa tanken på kvinnan i skogen. Han åker dit och ser till henne, avbryter middagen på Stadshotellet med Gabriella för att ringa och se om någon har kommit dit.

Problemet ger honom ingen ro. I gryningen åker han dit och dödar kvinnan genom att drämma en spade mot väggen så att det amerikanska vägguret faller ned över henne.

Handlingen kommer ganska plötsligt och överraskande i denna mörka film, och det är svårt att här se Stefan Jonssons dialog med de döda: Palmblad och rosor är knappast tillämplig på den kulturarvsteori som Jonsson ser konturerna av i Vem älskar Yngve Frej.

Proppen Oskarsson dödar kvinnan för att han inser att varken han eller någon annan kan ta hand om henne. Man kan knappast kalla det barmhärtighetsmord. Men episoden har en motsvarighet i Stig Claessons senare författarskap och den redan nämnda självbiografiska boken Svart asfalt grönt gräs.

"Jag kunde aldrig glömma Kalle Glasis". Kalle Glasis var en av Stig Claessons vänner under barndomen. När ett gäng äldre ungdomar tände eld på vindskontoret i huset där de bodde larmade han brandkåren. Eldsvådan släcktes och de skyldiga fick spö av sina föräldrar som de i sin tur tog igen på Kalle Glasis. Han misshandlades så svårt att han blev invalidiserad. Då slog Kalle Glasis farsa ihjäl honom.

Claesson säger att man kan förstå eller inte förstå denna handling. Kalle Glasis var som invalid chanslös i en redan chanslös tillvaro. Proppen Oskarsson, som plötsligt mot sin vilja blir en ställföreträdande far till den lama kvinnan i skogen, löser problemet med samma logik. Småbrukarna, landsbygdens folk, är chanslösa
i en redan chanslös tillvaro.

I den tredje filmen Henrietta är landsbygdens befolkning redan borta. Deras hus förfaller och tas hjälpligt om hand av figurer som Pettersson (som Janne Carlssons figur åter heter), Höglund (Gunnar "Knas" Lindkvist) och markägaren som kallas Greven (Ulf Johansson).

Försummelsen har sitt pris. En häftig vårflod isolerar dem och de är utlämnade till varandra och till kvinnan Henrietta som har stukat foten under en skogspromenad.

Trots denna apokalyptiska miljö har filmen ett helt annat tonläge: den är en ganska uppsluppen komedi. Det farsartade står i konflikt med den vrede som präglar Pettersson. Filmen börjar med att han släpar ut husets pinnsoffa och slår sönder den. Resterna låter han ligga framför huset. Många besökare frågar varför han har gjort det men vi får ingen förklaring förrän Greven påpekar att det är hans soffa.

Pettersson förtäljer då det han kallar drömmen om hickory: hur soffan av inhemskt träslag har behandlats så att det liknar hickory, en Amerikamöbel. Sådant gör bara de som vill emigrera men är för fattiga för att komma iväg. Scenen pekar tillbaka på mordet i På palmblad och rosor. Väggklockan var ett emigrantur och behandlingen av soffan är också ett slags mord, men inte av barmhärtighet, eller skuld, utan i vrede.

Henrietta erbjuder sig att stanna hos Pettersson, att de ska rota sig på nytt på landsbygden. Men Pettersson överger henne för sin ambulerande sexshow som han driver.

Återigen överges människor och landskap. Det är en vacker tanke att Stig Claesson enbart värnar kulturarvet och vill omförhandla de dödas testamente men han är också en av undertecknarna, och det är något han själv aldrig ska glömma.

 
  • Senaste Nytt
  • Mest läst

Nöje

Kultur- och nöjesbloggar