"Karismasamhället" börjar med att dess författare, det vill säga poeten Elis Burrau, har börjat skriva nämnda roman. Med andra ord är det en metalitterär realtidsroman som handlar om sin egen tillkomst.

Burrau skriver romanen i realtid och låter därför allt som händer just då, eller som han för stunden minns, komma med i romanen. Som läsare förväntar jag mig att det ur detta sammelsurium av ditt och datt så småningom ska uppstå en handling – det är ju så den här sortens romaner brukar fungera.

"Karismasamhället" saknar dock handling i begreppets mer konventionella betydelse. Burrau tycks med sin prosadebut vilja punktera illusionen som liknande böcker gång på gång målar upp för sina läsare, det vill säga illusionen om att den enskilda människans liv har en alldeles unik handling. Det enda som finns i våra liv är på sin höjd ett narrativ.

Då och då tycks Burrau dock peka på saker som romanen, om den nu hade en handling, skulle kunna handla om. Men det som har potential att utvecklas till en romanhandling marginaliseras till förmån för det som Burraus liv vid romanens tillkomst huvudsakligen tycks ha bestått av: att dra omkring i Stockholm, att umgås med vänner, att jobba som publikvärd, att läsa böcker, att skriva poesi och så vidare.

"Romaner med handlig är skitråkiga", skriver Burrau. Själv kan jag tycka att en handling för det mesta fyller sin funktion, och att den säkert hade kunnat göra det också i "Karismasamhället". Men med tanke på hur många romaner med tråkig eller krystad handling som jag årligen läser är det skönt att läsa en där den helt och hållet saknas.

"Karismasamhället" påstår sig vara en roman om konst, poesi och kärlek, och allt det där går mycket riktigt att bocka av. Men först och främst är det en roman om vänskap, om enkel och självklar sådan. Elis Burrau och hans vänner, allesammans unga konstnärer och poeter, skämtar och skrattar och blåser upp varandra egon till bristningsgränsen. Här finns en slags vi-ska-ta-över-världen-mentalitet som ibland gränsar till en skål-för-oss-och-åt-helvete-med-alla-andra-mentalitet. Som läsare känner jag mig många gånger utanför och lite uttråkad av deras försök att göra sig roliga. Ska sanningen fram har jag inte känt mig så här utanför sedan jag gick på gymnasiet. Samtidigt kan jag många gånger känna stark sympati för Burrau och hans vänner och tycka att de är ett ganska skönt gäng.