Wallbergska gården i Söderköping är som gjord för utomhusteater. Här behövs knappt någon byggd scenografi och den som tillförts smälter in i befintlig miljö. Söderköping har länge varit synonymt med sommarteater och i onsdags var det premiärdags för Teater Sythercopies Emil. Nya hyss i Katthult. Föreställningen inleddes med ett illtjut. Ja, det var förstås pigan Lina som fått syn på råttor i köket och därpå väckt upp hela familjen.
Ottilia Svensson är riktigt rolig, snabb i vändningar och repliker. Hon gör sin Lina illmarig och smartare än originalet. Johan Ivarson i rollen som pappa Anton är lika otursförföljd som vanligt och har utrustats med ett riktigt eldfängt humör. Ivarson drar ner några riktiga skrattsalvor där han linkar fram med stortån i en råttfälla. Tålmodig och sansad åser mamma Alma (Nina Kaakinen Andersson) makens tillkortakommanden. Skrockfulla Krösa-Maja spelad av Carola Fogelgren, spår olyckor i det mesta. Denna gång dööödar ”tyfisen” på bredaste östgötska.
Albin Märsund som Emil är i en klass för sig – honom kommer vi att se mer av. Han har den komiska ådran, glimten i ögat och en riktigt fin sångröst. En hel del repliker föll förstås på hans lott och de satt perfekt. Inga premiärnerver där inte. Hans samspel med lilla Ida (Moa Bertlin) var riktigt fint. Så även replikskiftena med Tim Brodin, i rollen som Alfred. Det är härligt att se den här barnkäre och lite blyge drängen, hur han försöker slingra sig ur greppet på den giftaslystna Lina. Spela dragspel och sjunga kan han också. Brodins sång om den ”fattige bonddrängen” drar applåder och det gör för övrigt alla sångnummer. Den här ensemblen är välrepeterad, i såväl repliker som sång.
Regissören Frida Nyström har med Mats Huddéns hjälp tagit fasta på barnperspektivet. Emil i Lönneberga blir annars ofta underhållning för vuxna, särskilt pappans komiska gestalt som ofta kan vara skrämmande för de små. Här låter man Emil spela ut hela registret. Albin Märsund gör honom till något mer än en buspojke. Liksom i den oförglömliga film/tv-versionen är han en sammansatt karaktär, klok, underfundig och humoristisk. Kritikern för kvällen var sexårige Valentin, vanligen stenhård och omutbar. Han skrattade så han nästan föll av läktaren. ”-Mamma, det här var bra!”, löd omdömet. En föreställning för hela familjen.