Han föddes 1881, tog sitt liv 1942, då han fullbordat det smärre mästerverket ”Die Welt von Gestern”. Det återutgavs 2011 i Anna Bengtssons reviderade översättning, ”Världen av i går”.

Men den verkliga anledningen till Zweigs comeback på arenan är förstås Wes Andersons film ”The Grand Budapest Hotel”, löst baserad på delar av Zweigs bok. Det är en skarpskuren och estetiskt medveten film, rätt rejält överskattad – filmkritik är inte precis en genre som utvecklats det senaste halvseklet. Själv fann jag Andersons tolkning vara onödigt banal. Aha reducerades till ett jaha du.

Nu fem noveller, eller kortromaner, ånyo efter Hugo Hultenbergs översättning men i Anna Bengtssons friskare tolkning. ”Amok” heter boken och på omslaget står det ”berättelser från världen av i går”. Här skall det uppenbarligen anspelas och exploateras.

Men det är, oavsett reklamen, en finlemmad bok. Undantaget heter ”Kvinnan och landskapet”, en echaufferad text från ”Tyrolens alpdalar”, där det darrar och hettar mest hela tiden och klirret av besticken gör ont i det hypersensibla jaget, ”den ende som led av världens feber”.

När jaget i slutraderna inser att han ”hade druckit en hel världs törst och feberhetta” är det å andra sidan svårt att bortse från tillkomståret 1922. Detta år publicerade nämligen en viss T S Eliot ett kanoniserat diktverk, ”The Waste Land”. Zweig saknade Ezra Pound som redaktör, men fångar något liknande som Eliot – undergångens nerv, den modstulna livskänslans.

De övriga fyra novellerna följer i det stora hela ett mönster. Eller rättare sagt tre. För vad Stefan Zweig där gör är att reducera jaget till ett käril, en lyssnare till andra och färgstarkare figuranters historier. Han lyssnar av med receptionen hos en bartender. Han är idel öra.

I den andra lyssnas till en äldre brittisk kvinnas liv. Hon har, nu längesedan, genomlevt ett dygn då allt väsentligt inträffat. Framför allt hur det känns att viftas bort som en fluga och istället för kvinna bli sedd som en gudasänd. Hon har, fastän sextiosju fyllda, en rejäl dos begär och lidelse i behåll.

Det har även läkaren i den delvis titelgivande novellen, ”Amoklöparen”. Han berättar, mer eller mindre rakt upp och ner, om en händelse som gjorde honom personana non grata i den engelskspråkiga kolonin.

Begären är starka i societeten, aristokratin, adeln. Annorlunda uttryckt: där också. I den inledande novellen berättas om en schackmästare och dennes utmanare. Lugnt och sakligt drar Zweig drag efter drag fram olika personligheter. Gamla pengar möter nyrika figuranter. Det enda intakta är just begäret och lidelsen.

Men i bokens särklassiga mästerverk, ”Känslornas irrvägar”, förs ordet av ett geheimeråd vilken just sett en festskrift till hans sextioårsdag publicerad. Denna novell gör särskilt skäl för begreppet kortroman.

Geheimerådet bestämmer sig snart för att avslöja sig själv och på kuppen den enda som inte nämns i festskriften. Denna enda – professorn i engelsk filologi på ett mindre tyskt lärosäte, begiven på Shakespeare – skall hålla den unge studenten i ett slags plågsamt och pinsamt järngrepp livet igenom.

Men järngreppet innebär också kärlek, en kärlek utan – åtminstone i slutändan – villkor. Så stiger ett tyst och framsynt jubel genom sidorna i Stefan Zweigs bok.

Ett jubel som å andra sidan ljuder av motsatsen: sorgesången. Världen av i går är ett Europa i förrgår. Något svunnet. Ett slott byggt på sand.