En ironisk gest som fångar tidsandan

Litteraturkritik En barrunda av det ambitiösare slaget äger rum i den schweiziska författaren Christian Krachts uppmärksammade debutroman Faserland från 1995. Det börjar med en Jever på ön Sylt i Nordsjön och slutar ett antal brända broar senare med en whisky och soda i en hotellobby i Zürich.

Däremellan sträcker det tyska fäderneslandet – Das Vaterland – ut sig i all sin beskäftiga tomhet, ännu med minnena från nazieran som en flackande skugga över samtiden. Det nyligen återförenade riket är ”den stora maskinen som bygger sig själv”, fast bokens namnlöse huvudperson tillhör inte arbetslaget. Med en uppsättning välpressade skjortor i resväskan och en plånbok som inte sinar kan han planlöst driva från plats till plats, tänka banala tankar, idissla triviala minnen, göra halvhjärtade försök att ragga upp tjejer och supa ända in i kaklet på fester och krogar.

Romanen är berättad i första person och somliga har velat se den avtrubbade rikemanssonen i Barbour-jacka som ett självporträtt. Nu finns visserligen en del biografiska likheter mellan Kracht och hans antihjälte, och fotot på bokfliken av en till hälften bortvänd man med lång blond lugg kunde lika gärna ha föreställt romanens huvudperson som författaren, men snarare än en självbekännelse är Faserland en grällt parodisk skildring av en miljö och tidsanda.

Det handlar om generationen som växte upp under yuppieeran och som i mitten av det ironiska nittiotalet ännu var ung eller halvung. Om en klick människor som tar det materiella överflödet för givet och kan kosta på sig ett distanserat förhållningssätt till världen. Om en narcissistisk individ som avläser sin omgivning utifrån de koder som varumärken signalerar, synbarligen renons på allt vad kärlek, vänskap och empati heter. Samhällets tomhet motsvaras av den egna.

Vad som komplicerar en sådan tolkning är att romanen själv är ett välartat barn av sin ironiska tid. Jagberättaren är en parodi på en modern dandy och frågan är om inte hans inre tomhet också den är en litterär kliché. Trots att man kan göra en samhällskritisk läsning handlar det snarare om en autofiktiv lek än om litteratur med moralisk resning. Ja, scenen där huvudpersonen går omkring på kyrkogården i Kilchberg och letar efter Thomas Manns grav utan att hitta den kan förstås tolkas symboliskt.

Stor litteratur är Faserland kanske inte, men den lyckas med en nonchalant ironisk gest fånga den flyktiga tidsandan i svansen.

kultur@nt.se

 
 
  • MEST LÄST PÅ NT.SE

Kultur & Nöje