När du kliver in i utställningen möts du av inramade nebulosor, du behöver inte vara förläst på Freud för att se könsorgan, framför allt penisar, uppenbara sig i färgexplosionerna. Hela utställningen är i grund och botten en rätt påver gestaltning av kraftmätningar mellan olika män och deras nationalistiska och intergalaktiska projekt. Fram träder en bild som härstammar från pojkrummens drömmar om astronauter och rymdfärder, dessvärre spelar de inte Ricky Wildes ”I am a Astronaut” vilket annars hade varit en passande illustration.
Det centrala i bottenvåningens berättelse är mellan Gagarin och Shepard, de två första astronauterna i rymden i det kalla krigets manifestationer; kan du inte slå din fiende på jorden kan du vara den första på månen. Här märks också tydligt hur dåligt Värmekyrkan fungerar som utställningslokal när ljudinstallationerna går in i varandra och bilder en kakofonisk ljudmatta. Inte blir det bättre en våning upp, där siffror till den pedagogiska audioguiden inte är placerade där de ska, fattas eller är dåligt placerade. På den översta våningen ger jag upp, här finns ingen som helst ordning på siffrorna för audioguiden (som enligt turistbyråns väldigt vänliga personal är producerad för ett annat utställningsrum) så att det blir helt obegripligt. Det saknas förståelse för hur besökare tar sig runt i ett rum.
I en lokal fylld med fallosar och vrakdelar kan jag inte annat än att tänka att på det gamla talesättet ”det enda som skiljer pojkar och män åt är priset och storleken på deras leksaker”. I denna leksakslåda av allehanda pojkleksaker modell större börjar jag fundera på vad för slags mansideal den här utställningen förmedlar.
Ännu mer typiskt för denna intergalaktiska pittmättartävling blir det när historien om kvinnorna i Mercury 13 projektet, en grupp kvinnor som under 1960-talet genomgick samma tester som männen men som aldrig fick åka upp i rymden, berättas. Deras historia har placerats i ett mörkt hörn och ansiktena blir fördolda i skuggor. Kvinnorna är undangömda här, det centrala verkar istället vara hur män från olika nationer slåss i det infantila i att tävla om vem som först kan sätta sin flagga på en bit materia så långt bort man bara kan.
Månen kan här förstås ses som något som erövras, på samma sätt som män genom tiderna har erövrat och exploaterat kvinnokroppar övergick de istället till att göra samma sak med rymden. Är det verkligen detta Norrköpings kommun vill att unga ska lära sig när de går in i Värmekyrkan? Är detta en utställning endast för förvuxna pojkmän som inte har lämnat pojkrummets fantasier om cowboys, astronauter och riddare? Ska Norrköpingsbornas skattepengar vara en del av deras fantasier?
Det finns ljusglimtar ska sägas, på vissa ställen fungerar faktiskt ljussättningen och relationen mellan audioguiden och utställningen stämmer faktiskt vid vissa tillfällen. Det förekommer till och med inslag där astronauterna framstår som mänskliga genom vuxenblöjor och torkad mat. Synd bara att detta försvinner i pojkdrömmen om den stora stygga ryssen och den snälle gode amerikanen, utan att någon ifrågasätter vad de skulle ut och göra i rymden från första början.