– Jag håller inte på med det så mycket längre men jag har fått ett litet återfall. Jag gjorde en kyrka i Malmö nyligen och fick lite färg över, säger han. Iklädd en blå t-shirt och greppande en gul borrmaskin ser det svenskt ut. Men det är en slump. Tröjan prydas av den grekiska flaggan och texten "Greece".
Kyrkan, eller "Vikten av svensk fattigdom" som verket heter, beskriver han som skånsk.
– En spettekaka som bereder ut sig, säger Peter Johansson om kyrkan som just nu står på torget framför Malmö centralstation och berättar att han bott i Malmö i fjorton år.
Annars är det ju inte Skåne man förknippar honom med utan Dalarna. Medan Peter Johansson går iväg för att fixa ljudet i sin installation bläddrar jag i några böcker som ha förser mig med. Medan borrmaskinen skriker i cellen läser jag i den stora retrospektiva katalogen "Peter Johansson", framtagen i samband med en stor utställning på Kulturhuset i Stockholm 2007, återfinns alla verk som handlar om att sätta självbilden av Dalarna och det typiskt svenska i ett nytt sammanhang: Peter Johansson som naken Zornkulla, som kroppsmålad som dalahäst, som Vasaloppsåkare, spelman eller som arbetare hos falukorvstillverkaren Melkers Chark AB.
Det var hans upptäckt att samma namn dök upp såväl i Dalarnas nazistorganisationer åren kring andra världskriget som – många år senare – hembygdsföreningarna som fick honom att klä skinheads i folkdräkt och att placera skinheads på en flotte prytt av ett hus med vita knutar i tyska Münster. Men det var också hans bakgrund i punken, för precis som den och dess engelska förebild splittrades punkarna mellan arg anarkism och hatisk nationalism. Den svenska vit makt-musiken föddes ur punken.
– Jag är fortfarande arg. Kanske till och med ännu argare idag. Fast jag försöker få utlopp för det i min konst eller när jag tränar, säger han.
"Anger is an energy", sjöng John Lydon i PiL och visst präglas Peter Johanssons mindre subtila verk av vrede men också humor. Katalogens sista bild visar honom iförd en blågul t-shirt med texten "Kulturskymning" och bredvid honom står ingen mindre än Arne Weise iklädd en likadan.
Hursomhelst var Peter Johansson tidig med att sätta blicken på nationalismen efter Berlinmurens fall och folkhemmets upplösning.
– Fast i dag bär nationalisterna kostym, säger han.
Han berättar att Malmö är en spännande stad trots att konflikterna blivit större och mer synliga.
– Vi har palestinierna som är mot judarna och vi har allt av det där andra.
Men det är också en levande konsertstad.
– Jag går på konsert säkert en gång i veckan för det är så kul. Fast många i publiken tror nog jag är pappa till nån i bandet, säger han och skrattar.
Han fortsätter:
– Och jag håller punken vid liv häromdagen såg jag Bad Religion i Malmö. I Roskilde såg jag norska Honningbarna, dom ska du kolla upp.
Sin energi slösar Peter Johansson på konsten, dels i duo med Barbro Westling och dels solo.
– Det fungerar bra. Barbro och jag ställer andra frågor, kanske mer såna som konstnärer ställer. Medan jag mer håller på som jag alltid gjort. Vill du se mitt verk, förresten. Det är klart nu.
Vi går runt hörnet, in i cellen där ett runt hål i det röda planket nu visar en mun i närbild som trallar och tjoar. Efter en stund blir tjoandet mer oroande, lite aggressivt.
– Jag gillar när det första skrattet kommer av sig.
Besökarna på "Cell" som öppnar på lördag – och där även konstnärerna Cecilia Edefalk, Love Dahlstedt, Desirée Koslin, Anders Krisár, Aldis E Hoff, Lars Olof Loeld, Elin Magnusson, Stefan Teleman samt Olov Rasch tar en cell i besittning – kommer nog att tro att cellen hyser en sista inspärrad medmänniska.
Fotnot: Se ett klipp från Peter Johanssons installation i cellen här nedan. På plats låter det mera. Utställningen "Cell" öppnar på lördag den 22/8 i Norrköpings gamla fängelse.