Det är ingen slump att Shakespeares pjäser är populära som sommarteater. Det är något med utomhusformen som tar fram det bästa hos Shakespeare, den kombination av folklighet och exklusivitet som växte fram redan på hans urscen The Globe med sin socialt blandade publik. Den historiska miljön på Gräsgården i Vadstena ger en utmärkt grund: klosterbyggnadens röda tegelvägg bakom scenen med fantasieggande dörrar och valvbågar att användas för entréer och sortier, och så klosterkyrkans imponerande fasad bakom publikens ryggar. Mer scenografi behövs inte.

I årets uppsättning, "En midsommarnattsdröm", använder regissören och konstnärlige ledaren Pontus Plaenge en utåtriktad spelstil med stort fysiskt utspel, synbarligen inspirerad av gycklare och commedia dell'arte. Det ger fin kraft och fart i ensemblespelet, till exempel i scenerna med de fyra ungdomarna i skogen som älskar fel person hela tiden i ständigt ökande midsommarnattsförvirring. Även scenerna vid älvkungen Oberons hov är snyggt framställda och koreograferade, med barnskådespelarna som ljuvligt vimlande älvor i färgglada kläder, i kontrast till atenarnas/makthavarnas neutrala grå speluniformer.

Måhända inspirerad av hur det var på Shakespeares tid har Pontus Plaenge placerat sig själv i en av de dubblerade huvudrollerna, som Oberon och Atens kung Theseus, och såvitt jag kan märka har varken regi eller skådespeleri påverkats negativt av detta. Andreas Forner Lindals Puck är kanske den mest minnesvärda rollfiguren, ingen snäll trollgubbe som Puck ibland framställs utan en androgyn tricksterfigur med rakad skalle. En farlig typ som kan använda sin magi till lite vad som helst, och som jag är glad att slippa möta en midsommarnatt.

Artikelbild

| Scenografin. Gräsgården i Vadstena påminner Shakespeares The Globe. I förgrunden Maria Granhagen och Johan Stavring. Bakom dem Emil Brulin och David Arnesen.

Och så hantverkarna förstås... de hedervärda men lindrigt begåvade hantverkarna som spelar sitt obetalbart usla teaterstycke på härskarnas bröllop är förvisso tacksamma roller som är svåra att misslyckas med. Men det måste sägas att de spelas med stor akuratess och utmärkt komisk tajming av både proffsen och de medverkande amatörerna.

Denna uppsättning understryker det auktoritära och patriarkala draget hos de atenska makthavarna. Deras strama grå kostymer och rakade skallar ger en obehagligt fascistisk känsla som gör det tydligt vad pjäsens inledning egentligen skildrar, nämligen två tvångsäktenskap med våldtäkt i ena fallet och hot om hedersmord i det andra. Samtidigt införs även detta år en smula genusförvirring. I förra årets föreställning "Trettondagsafton" hade alla rollfigurer genomgått ett slags fördubblade könsbyten. I år har flera av hantverkarna bytt kön och framför allt har den sköne Helenus ersatt den sköna Helena. Och trots den antydda patriarkala ordningen väcker kärleken mellan de två unga männen Demetrius och Helenus uppenbarligen inga principiella invändningar, utöver det faktum att Demetrius från början var påtänkt som part i ett tvångsäktenskap med Hermia. Nå, här finns förvisso antydningar om fler fall av brott mot heteronormen: Oberon och Puck verkar ha något på gång, och varför har Oberon ett sådant begär efter drottning Titanias lille page, och hur kan Titania få ett sådant begär efter en narr med åsnehuvud, trolldryck eller ej...?

Vad är det då Plaenge och ensemblen har åstadkommit? Kanske ingen revolutionerande Shakespearetolkning men en välgjord uppsättning mitt i samtiden som är ett stort nöje att ta del av. Och en uppsättning som lyckas med det där svåra och subtila: att fånga en smula av Shakespeares magi, och av själva teaterns magi.