Det är ingen slump att jag träffar två av Norrköpings gästkonstnärer, artists in residence, på Campus Norrköping. Dels har universitetet varit drivande för att projektet, nu inne på sitt andra år, kom till och dels påminner dagens konstnärer mer om forskare än någonsin.

Det är därför passande att Vanja Sandell Billström och Vijai Patchineelam låser upp ett tämligen sterilt och ödsligt tjänsterum som mötesplats. Vijai hämtar sin laptop.

I kväll ska de visa och berätta om några av sina tidigare projekt på Konstmuseet och dessutom presentera de projekt som är frukten av deras vistelse här i Norrköping, där de har varit sedan i juni.

– Jag ska visa ett tidigare verk där jag använde mina egna filmer som jag tagit med mobilen, säger Vanja Sandell Billström.

Det nya projektet handlar om att visa andras mobilfilmer. Vanja Sandell Billström har redan bett allmänheten om att få tillgång till dem, man kan ladda upp dem på hennes hemsida.

– Det är ingen vetenskaplig undersökning. Jag trodde att de skulle likna mina, överhuvudtaget tror jag inte att folk tittar så mycket på det de filmar. Att göra det i ögonblicket är nog viktigare, säger hon.

Hon tvekar innan hon berättar att hon fått in en film som visar en äldre kvinna som lever på ett vårdhem. Filmerna blir ett sätt att kommunicera mellan generationer. Vanja Sandell Billström kommer att redigera filmerna och göra intervjuer med de medverkande och medskapande.

– Det har visat sig att jag får många filmer av dem som vet att jag är här och vad jag håller på med. Så urvalet blir speciellt.

Hennes verk ska, precis som Vijai Patchineelams, visas på Kulturnatten. Så de har ungefär en månad på sig att bli färdiga.

– Först visste jag inte vad jag skulle göra. Så jag började redigera ett gammalt material som jag ursprungligen arbetade med när jag var vid Jan van Eyck-akademien i Maastricht, berättar brasilianaren Vijai Patchineelam.

Han viker upp sin laptop för att visa sitt tidigare arbete ”Sudden Shifts”. Det blir mörka bilder från ett industriområde.

– Det är från en plats som heter Jardim Canada i Minas Gerais, ett område som har industrialiserats mycket snabbt på grund av gruvbrytning. Byggnader växer upp men allt får inte plats, det är nästan som en svit stillbilder, men det finns ingen traditionell berättelse. Jag försöker komma bort ifrån det.

Från att ha filmat objekt inomhus, skildrade han också miljön utanför, saker som slängdes eller brändes för att det inte fanns någon sophämtning.

I det kommande projektet visar han bilder som han tog när han vandrade ett stycke med Asylstafetten, en protestmarsch för en mer generös asyl- och invandringspolitik som ägde rum för ett år sedan i Sverige.

– Jag gick med dem och filmade dem, men jag fokuserade på landskapet och tog upp ljudet från aktivisternas slagord och sånger. Men det kommer finnas med som en ljudkuliss, säger Vijai Patchineelam.

Han berättar att aktivisterna gärna filmade varandra och sig själva och skapade en berättelse om sitt projekt. När Asylstafetten kom till Norrköping ifjol såg jag själv delar av denna film.

– Vid ett tillfälle blev aktivisterna utsatta för äggkastning av högerextremister. Då uppstod det en diskussion om det skulle vara med i filmen eller inte. Men jag visar bara landskapet vi passerade, förklarar han.

De tre filmerna hänger ihop, och titeln är lång: ”To Resist the Past, To Ignore the Future and the Casual Use of the Present”.

Fast på Konstmuseet ikväll blir det bara presentationer av de kommande projekten. De får vernissage, eller kanske snarare premiär, i Norrköping på Kulturnatten.