Sjukan underminerar och söndrar, förorsakar främlingsfientlighet och förortskravaller, tränger in i språket och förvandlar minsta pronomen – vi, de – till ett osäkert gungfly.
I Alexis Jennis praktfulla debutroman Den franska krigskonsten, häromåret belönad med Goncourtpriset, blir detta samband mellan en kaotisk samtid och en förträngd historia av övergrepp så tydligt som en motsägelsefull verklighet tillåter. Det handlar om krigets trauma och sentida följdverkningar. Hur rädslan och längtan efter enkla lösningar sprider sig. Hur kolonialtruppernas gester återupprepas i den militariserade kravallpolisens åtbörder.
Romanen utspelar sig i mötet mellan en plågad man – bokens jagberättare, som efter att ha tappat fotfästet i tillvaron har släppt taget om sitt fadda medelklassliv – och Victorien Salagnon, illusionslös veteran från motståndsrörelsen och krigen i Indokina och Algeriet. Hobbymålaren Salagnon försöker lära berättaren tuschmåleriets subtila konst och får i gengäld sina minnen omstöpta till en berättelse i romanform – en berättelse som med sin krassa skildring av soldatlivets vedermödor halvt om halvt beskriver kriget som ett reningsbad i blod, ett mandomsprov med förmåga att skrubba bort livets förljugenhet.
Medan krigsavsnitten är hållna i realistisk stil är samtidsskildringarna en yvig och bångstyrig text: ironisk, vanvördig, satirisk, filosofisk, poetisk. I början står varje mening spänstigt som en gymnast på tåspetsarna, och jag tänker att Jenni omöjligt kan hålla uppe den stilen romanen igenom. Mycket riktigt mattas språket efter hand, för att på slutet få något lätt retoriskt och någon gång till och med klichéfyllt över sig. Fast vid det laget har författaren redan övertygat mig om att Den franska krigskonsten är en av de starkaste romaner jag läst på år och dar.
Lika mycket som om kriget handlar Jennis roman om bilderna av kriget, från Homeros åskådliga hexameterrader till Gulfkrigets opersonliga dataspelsflimmer. Vilken bild vill författaren själv förmedla? Kanske att kriget inte endast är kärnan i den fascistiska ideologin utan att kriget, all krigsföring, oavsett vad man slåss för, på motsvarande sätt har fascismens lydnadskultur och blodsmystik som sin innersta, samhällsnedbrytande princip.