Eldfängt material som klätts i olika musikaliska skrudar. Helst ska de sjungas på originalspråket, främst franska men även flamländska, text och musik går ju hand i hand och samarbetar i det totala uttrycket.

Så möttes de då på De Geerscenen, Brel och Piaf, Christopher Wollter och Åsa Fång i en spännande konsert där de olika sångerna sammanbands till enkla historier. Med hjälp av en stol här, ett bord där, några blommor eller en bänk, fångade artisterna oavbrutet mitt intresse. Bravo.

Deras scenvana från skilda sammanhang, främst musikalernas, gör att anrättningen lyfte rejält och sångerna gavs ett speciellt meningsinnehåll. Det handlade mest om mycket små saker; kroppshållning, små förflyttningar, blickar eller en snabb titt på klockan, men även om rejäla omfamningar och smek. Helt enkelt ett gestaltande av textinnehållet.

Artikelbild

| Gestaltning av texterna. Åsa Fång och Christopher Wollters scenvana från musikaler lyfte konserten.

Om Brel skrev sina sånger själv, var Piaf mera av en uttolkare av andras chansoner. Främst står kanske den franska komponisten Marguerite Monnot. Vid konserten sjöngs det mesta på svenska, men när originalspråken ibland gavs utrymme i någon vers eller refräng hettade det till lite extra.

Så kom de då höjdarna på rad: "Milord" med fullmatat uttryck, "L´accordéoniste" med starkt textinnehåll om krigets fasor, "Mathilda" med en förtärande längtan och "La vie en rose" som var som bäst i den återhållna inledningen. Wollter med mera musikalfeeling i sången och Fång råare och närmare förlagan.

Symfonikernas insats ska inte förringas, även om Bernt Anderssons dragspel kan förflytta berg i dessa sammanhang. Orkesterarrangemangen var mycket goda och genomtänkta. Emellertid var ljudvolymen irriterande hög, speciellt i den första avdelningen, detta gjorde att publiken missade en hel del text. På så vis gick hela den inledande historielektionen i början om intet. Dirigenten Alexander Hansson och de andra ljudansvariga borde ha noterat detta redan under repetitionerna.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att tänka på Tommy Körbergs fantastiska tolkningar av Brellåtar. Det var evigheter sedan jag hörde honom och Stefan Nilsson på Chinateatern i Stockholm. Skillnaden mellan Körbergs mera köttiga iscensättningar och Wollters musikaltappningar blev som mest tydligt i "Les Bourgois, där vi dessutom blev snuvade på den sista strofen i Hasse och Tages version.

Artikelbild

Så kom de då: "Marieke", "La Foule", "Ne me quitte pas" och "Je ne regrette rien", allesammans stinna av återhållna eller frustande känslor, av svärta. Det ska till en fransk chanson för att visa på en sådan magisk kraft.