Konsertrecension Det är tjockt med folk och duktigt varmt på övervåningen. Förbandet Hundåren har värmt upp publiken, som nu jublar när de danska Thorbjørn Risager & The Black Tornado äntrar scen. Succén i Europa är ett faktum och inledningen går i rockens tecken. Så småningom rör de sig också mot långsammare partier. Och nog för att svänget är grymt, men nedtoningen bringar en personlighet, magi och täthet som riskerar att passera obemärkt när öset ligger på.

Strax innan paus bjuder de på just en sådan där smäktande stiltje. Det blir förtätat vackert och orgeln är lysande, här liksom i andra partier. Ömsom i samstämmighet med sången, andra gånger drivande sax och trumpet mot storbandshöjder. Och ja, de är sköna, de där två blåsarna. Lojt svängande sida vid sida. Emellanåt ger de varandra enande blick, för att så åter bidra med en avgörande insats för bandets spänst.

Fem av de sju medlemmarna är kvar sedan starten 2003. Soundet är slipat och tryggheten ett faktum. Naturligtvis är också Risagers anslående röst en bidragande orsak till deras proffsiga framtoning. Hans stämma är exakt, inramad av kolsyrad periferi. Intet är lämnat åt slumpen och fokus ligger på leverans. Och levererar gör de! Publiken står upp stora delar av andra set – om än på uppmaning – och när det så blir dags för extranumret kunde bifallet inte varit tydligare. Det är också där, någonstans i mötet mellan snygg pop, jazz, americana, rockigt driv och andhämtningar i svängiga riff, som de landar. En blues i vidgad bemärkelse.