Mest av attraheras jag av att det finns en vilja att ta sig vidare. Inte så att det är någon personlighetsförändring. Men det är nya musikaliska uttryck som får plats varje gång. Det här gång tillåts bandet vara hetsiga. Som om sanningen ska fram trots ett feberrus.
Bland flera bra sånger gillar jag när man törs sticka ut. Som i "My desire" eller "Same town, new story". Den ena ostyrig och hård den andra bottenlöst vacker och strukturerad. Nytt och tryggt. Jag gillar det.
Och sen är fortfarande sångaren Paul Banks extremt uttrycksfull. Som Ian Curtis måttligt gladare kusin.