Johan Dalene plockar försiktigt fram sin fiol ur det vita fodralet, lägger den över sin vänstra axel och låter stråken leva. Tonerna studsar i det tegelröda valvet, som stänger ute regnet. Det är, när vi träffas på klassisk mark i Liljeholmen i huvudstadens södra delar, de sista dagarna före ett sommarlov med stopp i Island, Norge och USA.

Fiolen, den smått unika Nicolò Gagliano från 1765, är en historia i sig.

Johan Dalene slutade trea i den prestigefyllda tävlingen Menuhin Competition förra året. Att bara få delta är en seger. Att sluta trea öppnade upp en helt ny värld och chans för framtidens stjärna från Norrköping.

Artikelbild

| Känslig last. Johan Dalene vårdar omsorgsfullt sin fiol Nicolò Gagliano från 1765.

– Jag fick ett mejl i höstas från Henri Moerels fond, som sponsrade tredjepriset i tävlingen. De vill köpa in en fiol och låna ut den till mig, säger Johan.

Johan åkte tillsammans med sin lärare Per Enoksson, som är professor vid Musikhögskolan i Stockholm och en av hans lärare.

– Vi kom till Florian Leonhard, som är världsledande inom fioler och klev in i deras studio. Jag hade ett 20-tal fioler att välja mellan, berättar Johan.

Det blev kärlek vid första känslan med Gagliano.

Artikelbild

| Ung violinst. Johan Dalene var fyra år, när han fick sitt första instrument.

– Det brukar alltid vara svårt med andra instrument än den man är van vid, men den här var bara från början. Den blir bara bättre och bättre, säger Johan och ler.

Hur länge får du ha den?

– Så länge jag vill, men jag måste vara försiktig. Det är alltid lite läskigt, när man ska ut och resa med den.

De två ska ut och resa hela sommarlovet, som började på Island med The Harpa International Music Academy – en festival för femte året med över 100 musiker från tio olika länder. Dagarna avslutades på Islands nationaldag med en festivalkonsert den 17 juni, där Johan Dalene stod för virtuosa Rondo Capriccioso signerat den franska tonsättaren Camille Saint-Saëns.

En vecka senare, på midsommardagen, spelade han tillsammans med en av sina absolut största idoler i holländskan Janine Jansen i kyrkan i Tignes. Det var en av höjdpunkterna under Valdes Sommarsymfoni, som öppnade för första gången 1994.

Rubriken på kvällen var Legender.

Johan Dalene var en i en oktett, som spelade två stycken av Dmitrij Sjostakovitj.

– Att spela med någon så skicklig och så duktig är oerhört inspirerande. Man behöver inte säga något utan man ser och känner, när hon spelar. Det är häftigt.

Sommarens största utmaning väntar i Cleveland, USA med Coopers Competition, där 24 av världens mest lovande violinister från nio länder tävlar. Finalen avgörs den 21 juli, där de spelar i Severance Hall tillsammans med The Cleveland Orchestra.

– Jag har aldrig varit i USA tidigare så bara det blir spännande, men det är en stor tävling och konkurrensen blir tuff.

Johan har tävlat mycket genom åren.

– Jag gillar det. Det kan vara extra pirrigt. Jag försöker tänka på det mer som en konsert och inte en tävling.

Han lämnade Hagaskolan och Norrköping för musikens skull förra sommaren, när han flyttade till Stockholm och första året på gymnasiet.

– Det var trist att lämna kompisarna hemma i stan, men det var ett viktigt steg för mig och min karriär. Här, på skolan, är det musik hela tiden, säger Johan, när vi går genom lokalerna på Nordiska Musikgymnasiet.

Lokalerna ligger i gammal byggnad, som ritades av Hakon Ahlberg, och var tidigare ett församlingshus.

– Jag bor i en lägenhet bara ett stenkast härifrån, men brukar öva här på kvällarna. Det funkar inte alltid så bra hemma. Jag gjorde det först innan någon klagade. Det tog lång tid, men så en dag, säger Johan och skrattar.

Han har spelat fiol i hela sitt liv, men var först inne på cello – pappa Torsteins instrument.

– Jag kunde gå omkring hemma i timmar och bara lyssna på honom. Det finns bilder från dagis, där jag sitter och spelar cello med en sopborste, säger Johan.

När upptäckte du din talang?

– Jag har nog alltid vetat om den – på ett eller annat sätt.

Har du aldrig tvivlat?

– När jag gick i sexan och sjuan var jag rätt trött på fiolen och ville inte öva. Jag ville hellre spela fotboll, men mamma och pappa gav inte upp utan lyckades övertyga mig om att fortsätta.

I dag, när man skriver ditt namn och googlar det, så tar lovorden aldrig slut. Underbarn är bara ett ord. Läser du om dig själv?

– Vissa artiklar... Mamma och pappa brukar berätta vad det står ibland. Jag blir glad, när någon gillar det jag gör, men jag kan ju inte bara leva på det utan måste gå vidare och göra det ännu bättre.

...men du vet om att du är bra?

– Ja. Jag känner mig trygg i mitt spelande, men jag måste alltid förbereda mig på bästa sätt inför varje konsert. Det blir inte bra annars.

Hur mycket övar du?

– Det blir kanske fyra-fem timmar per dag. Det kan bli mer om jag hinner, men så fort det tar emot slutar jag. Det låter alltid lite sämre, när man blir trött.

Det kan väl vara skönt att öva utomhus på sommarlovet?

– Nej... det går inte. Fiolen förstörs i solskenet. Jag är inte alldeles säker på att granna skulle uppskatta det heller.

Hans repertoar är bred och innehåller verk av historiens allra största i Bach, Paganini, Mozart, Tjajkovskij, Beethoven, Vivaldi, Grieg och Mendelsohn. Listan kan göras längre.

Vad gillar du allra bäst?

Johan Dalene lutar sig tillbaka i det lilla rummet och funderar.

– Jag gillar alla. Det finns så himla mycket bra musik. Jag tröttnar aldrig, säger han till slut.

– Det får gärna vara lite show så man kan leva ut lite, när man spelar. Var och en av alla tonsättare har också sin egen historia. Det kan, kanske, låta lite tråkigt, men genom att spela och lyssna på musiken förstår man också deras historia. Det gör det speciellt.

Vad driver dig?

– Jag har många idoler och vill försöka bli lika bra som några av de.

Vilka?

– Maxim Vengerov. Han är en rätt ung violinist, som alltid varit stor i min värld. David Oistrakh... Du får googla honom och kolla honom på youtube. Det är i svartvitt, säger Johan och ler.

– Jag får en del idéer och blir inspirerad, när jag ser och lyssnar på de allra bästa. Om jag känner att jag saknar motivation någon dag sätter jag mig bara och lyssnar så kommer den tillbaka.

Hur lyckas du hitta rätt genom alla mäktiga stycken, som kan vara mycket långa?

– Det tar en viss tid och mycket övning, men det gäller att sätta vissa ställen under själva stycket. Jag fokuserar mycket på det.

Du är, som solist, väldigt ensam där på scenen. Vad tänker du på?

– Vissa gånger skapar man bilder i huvudet och spelar på det. Vissa gånger är det bara själva känslan man har. Det är olika. Jag försöker hitta mitt eget uttryck och ljud. Det är viktigt.

Du verkar bekväm. Du har ingen scenskräck?

– Nej. Jag är alltid lite nervös före, men det är bara bra.

Gillar du applåder?

– Absolut. Det är det bästa. Då är det klart. Jag vill ju beröra människor med min musik och lyckas jag få andra att förstå och gilla det har jag lyckats.

Din stora dröm?

– Att få bli solist, resa runt i världen och spela med de stora orkestrarna.

Som den i Norrköping?

– Jag kommer aldrig bli klar med Norrköping, säger Johan Dalene, som är tillbaka i Louis de Geer den 16 september.