Mitt första, visuella intryck av Jonas Bruns tredje diktsamling är inte särskilt positivt. Det ser ut som om någon har kräkts galla över bokens omslag.
Jag studerar den bjärta omslagsbilden, en detalj ur en målning av symbolisten Odilon Redon, närmare. I det som vid första anblicken liknade en spya framträder prunkande blomster, blad och grenar.
När jag sedan läser Bruns beskrivning av den perceptionspsykologiska term som givit namn åt diktsamlingen, inser jag hur passande och signifikativ nämnda bild faktiskt är: ”Gestaltlagarna” visar på människans tendens att ur oordning konstruera mönster och helheter, att fylla ut konturer utifrån några få och spridda referenspunkter.”
På samma sätt som bildens detaljer framträder och blir begripliga vid en närmare granskning, kräver dikterna i denna bok noggrann och koncentrerad läsning för att komma till sin fulla rätt. Brun skriver allusionsspäckad poesi, full av referenser till psykologin, psykiatrin och världslitteraturen, att försjunka i.
Man skulle kunna tro att den är svårtillgänglig för en ovan diktläsare, som inte är bekant med de titlar och begrepp som presenteras, men så är inte fallet. Samlingens diktrötter är djupt rotade i en igenkännbar vardagstillvaro med högst allmänmänskliga existentiella funderingar. Endast i undantagsfall trasslar författaren in sig i alltför långa och invecklade meningar som, trots att jag läser om dem flera gånger, framstår som intetsägande. Den som vill bli utmanad, överraskad och intellektuellt stimulerad i sin diktläsning – och vem vill inte det? – gör klokt i att söka sig till Jonas Bruns psykologiskt djuplodande lyrik.