Pratglad biobabblare

En vanlig syn på biograferna så här års är den pratglada biobabblaren. För den här arten, som är allmänt förekommande över hela landet, är den sociala gemenskapen viktigast. Den yngre biobabblaren, som trivs bäst kring skräckfilmer med låg kulturell status, utstöter hela tiden små läten av typen ”Men gud!”, ”Åh nej!” eller ”Gå inte in dit!”.

Enstaka äldre exemplar av biobabblare dyker ibland upp för att se draman. Två urtypiska äldre biobabblare som såg Sofia Coppolas ”De bedragna” i höstas bidrog genom hela filmen ogenerat med små kommentarer av typen ”Jaha, minsann” och ”Jojo, så går det”.

Artikelbild

| Volymstark snacksknaprare. Väldigt vanlig art, som stannar hela vintern.

Extrovert storflabbare

Den extroverta storflabbaren utmärker sig genom sitt höga, kraftiga skratt som den utstöter för att markera tydligt vilken apart humor den har. Det är en rar art som man aldrig riktigt vet var man ska stöta på. Ruben Östlunds ”The square” lockade till sig två praktexemplar som, oberoende av varandra, upphov höga kacklanden så fort någon talade danska, spelade apa eller gjorde något annat märkligt.

Äldre lurskurk

När en mobiltelefon ringer ljudligt mitt i filmen kan du vara säker på att dess ägare är född under första halvan av 1900-talet.

Artikelbild

| Lättstörd cineast. En art man bör handskas försiktigt med – om artikelförfattaren får råda.

Den äldre lurskurken brukar dessutom vara en aning lomhörd, djupt engagerad i filmen och helt omedveten om att det ringer i just hennes telefon. När hon till slut letat fram den ilsket ringande luren ur väskan som är insvept i kappan måste hon dessutom leta fram sina läsglasögon för att hitta rätt knapp och lägga på. När telefonen är tillbakastoppad i väskan ringer det snart igen.

Yngre lurskurk
Artikelbild

| Till vänster: Större gänglig drasut. Känns igen på att den alltid sitter mitt framför dig. Till höger: Extrovert storflabbare. Lätt att få syn på, och ännu lättare att höra.

Unga människor använder sällan störande ringsignaler. Däremot kan de plocka fram mobilen och snapchatta lite mitt i filmen, och därmed obekymrat lysa rakt i ögonen på övrig publik. Den yngre lurskurken ses ofta följa med sina vänner på science fiction-filmer, där hen tappar intresset när det blir för tekniskt och slötittar på sin telefon i stället.

Större gänglig drasut

Även den som är född till att spela basket måste någon gång koppla av och gå på bio. Den gängliga drasuten dras till salonger med svag lutning och filmer på knepiga originalspråk, där den effektivt döljer den livsviktiga textremsan. Till drasuternas fördel måste ändå sägas att de inte kan hjälpa att de är så långa, och att de sällan bär hatt.

Volymstark snacksknaprare

Väldigt vanlig art, allmänt utbredd över hela landet.

I Hollywood, där man är väl medveten om artens basala behov och popcornförsäljningens betydelse för biografernas ekonomi, ser man till att genom en kompakt ljudmatta av explosioner, smattrande eldgivning och filmmusik effektivt dölja snacksknaprarnas läten. Värre är det med europeisk film, som lockar till sig mer kulturellt bevandrade men synnerligen högljudda exemplar av arten.

En fredagskväll i vintras noterades ett par som häckade på en visning av ”Sameblod”. Trots extremt tysta och laddade scener som visade hur rasbiologiska institutet systematiskt kränkte samerna på 30-talet grävde både honan och hanen okänsligt i sin chipspåse och knaprade intensivt med öppna näbbar. Värt att notera är att efter filmen grät hanen otröstligt. Om det var på grund av filmens gripande slut, Sveriges brott mot samerna eller bara för att hans chips var uppätna är osäkert.

Förvirrad förälder

Den förvirrade föräldern menar förmodligen inget illa när den i all hast köper biljetter på måfå till en av lördagens många visningar av ”Bilar 3” och drar in i salongen med sina små kycklingar. Men medan andra föräldrar väljer någon av visningarna med svenskt tal lyckas den förvirrade föräldern pricka in den enda visningen med engelskt tal, och ägnar sedan två timmar åt att läsa textremsan högt både för sina allt mer disträa ungar och för de äldre läskunniga Pixar-älskare som valt just den här visningen med avsikt.

Förvirrade föräldrar tenderar också att ta med oskyldiga sju­åringar på vad som helst med elvaårsgräns, eller hela familjen på ”Sausage party”, en animerad film där matvaror har sexorgier.

Galopperande jubelidiot

Den galopperande jubelidioten är ett skadedjur som man ogärna stöter på. Tack och lov är den sällsynt, och arten är känd för att flytta oväntat. Oftast rör det sig om yngre hannar. Två förvånansvärt nykläckta exemplar som fnissade och viskade sig igenom tunga svenska dramat ”Korparna” (de var bara tysta under de parodiskt dystra sexscenerna) reste sig upp och gick mitt i filmen. Men priset tas av de två ungtuppar som störde hela salongen en vårkväll när ”Alien: Covenant” visades, genom att prata högt, fippla med sina telefoner och kommentera allt. De tystnade inte förrän i slutet, när monstret angrep en naken kvinna i duschen. Då fick de plötsligt nog, reste sig upp och försvann därifrån. Ingen saknade dem.

Lättstörd cineast

Den lättstörda cineasten är en mycket känslig art, som häckar i såväl stora som mindre biosalonger året om. Den har ett närmast sakralt förhållande till biofilmen som konstform. Arten är känd för att blänga ilsket på sina glada och hungriga grannar i biosalongen, och dess läte är ett kort och vasst hyssjande. När ljuset tänds kan man ofta se cineasten sitta kvar, skaka på huvudet och muttra besviket för sig själv. Den är högdragen, självcentrerad, och drar sig inte för att uttrycka sig sarkastiskt om andra biobesökares vanor.