Den svenska biopubliken vill ha svensk film. Denna gamla sanning uppdagades igen i förra veckan. Det började med att TT tog tempen på landsortsbiograferna i midsommarhelgen. Var krisen akut? Hade momshöjningen knäckt dem? Nja, bortsett från i Gagnef stånkade den svenska biografnäringen på.

Hur är läget här i Östergötland då? Vår reporter Frida Glenning ringde runt till de mindre biograferna. Vi publicerade artikeln i fredags (29/6), och ett mönster kunde skönjas: de som driver biograferna längtar inte helt överraskande efter film som drar publik. Eftersom varje biobesökare via momsen bidrar till svensk filmproduktion vill biografägarna ha någonting tillbaka: svensk film som lockar mer publik.

Det ska vara sådana där breda succéer som får oss att gå man ur huse: "Änglagård", "En man som heter Ove", "Solsidan". Filmer man mår bra av.

Artikelbild

| Presskonferens måndag 2 juli i Norrköping: Carina Perenkranz och Måns Ahlin presenterar Norrköpings studios.

Samma dag sommarpratar Svenska Filminstitutets vd Anna Serner. Hennes engagemang för jämställdhet har gjort henne beundrad i omvärlden och beryktad i Sverige. Jag lyssnar på henne med viss skepsis till en början. Vrångbilden av henne ju att hon lägger krokben för alla filmer som inte innehåller en komplett uppsättning hbtq-roller och minst en etnisk minoritet.

Men så enkelt är det förstås inte.

Tvärtom beskriver hon hur hon får kämpa hårt för att det privata näringslivet, som trots allt står för de största pengarna i filmbranschen, inte ska ge alla uppdrag till samma manliga kompisar som vanligt.

Genom Filminstitutets medvetna satsningar på att hjälpa fram berättelser med andra perspektiv och andra röster kan vi få en sådan film som Amanda Kernells "Sameblod". Den är unik, den är stark, den är prisbelönt.

Men det är inte den sortens feelgood-rulle som säljer biobiljetter i Boxholm.

Om de kommersiella krafterna satsar på usla romantiska komedier som floppar stenhårt ("Jag älskar dig – en skilsmässokomedi" med Björn Kjellman, till exempel) och Filminstitutet lägger sina pengar på smala, poetiska filmer som "Belleville baby" (Anna Serners egen favorit) uteblir publiken och de små biograferna dör svältdöden.

Men i bästa fall kan vi faktiskt få film som är både normbrytande och nyskapande och fullständigt lysande, som "Fucking Åmål".

Det viktiga, tror jag, är att många fler människor får möjligheten att göra många filmer, att misslyckas och lyckas och växa och göra storverk med tiden. Och kanske är det i Östergötland det ska hända.

Här hopas de goda nyheterna just nu: Crazy pictures gör östgötsk action som slår alla med häpnad, en manusförfattare från Skärblacka skriver för Netflix, och bäst av allt: storsatsningen på Sveriges största filmstudio i Norrköping, som avslöjades i måndags. Alla möjligheter finns – här.

Fredrik Kylberg passar på att filmspana varje vecka medan tv-spanaren har semester. Mejla gärna till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se.