Sedan många år lyssnar jag flitigt på ljudböcker, men har aldrig jämställt det med ”riktig” läsning. Enligt en envis fördom har det varit något sekundärt vid sidan om pappersböckerna.

Men slutligen har jag upptäckt att det inte behöver vara så. Reine Brynolfssons inläsning av James Joyces ”Ulysses” i Erik Anderssons hyllade översättning har blivit ett stående inslag om kvällarna, men också en källa till oväntade upptäckter.

Romanen är från 1922 och utspelar sig i Dublin under en enda dag - den 16 juni 1904. Handlingen kan förefalla trivial och händelselös, men romanen innehåller allt från realistiska miljöskildringar, hallucinatoriska fantasier, humoristiska pastischer, politiska reflektioner, religionskritik och en berömd monolog som ångar av erotik. I förgrunden står annonsackvisitören Leopold Bloom, hans hustru Molly och författarens alter ego Stephen Dedalus.

Det har sagts att ”Ulysses” är en av världens mest sålda, men också en av världens minst lästa böcker. James Joyce var inte främmande för att sätta myror i huvudet på folk och förklarade att han ville sysselsätta horder av uttolkare under minst ett sekel.

Uppfattningen om romanens otillgänglighet har också varit solid och mängden sekundärlitteratur visar drag av elefantiasis, men idag är konstruktionen och hänvisningarna till Homeros Odyssén och andra förlagor ur den europeiska litteraturhistorien väl kända. Vill man gå vidare och fördjupa sig i verket på mikronivå finns också Don Giffords ”Ulysses Annotated”, som utkommit i olika upplagor sedan 1974. Den utgör en arkipelag av fotnoter som redogör för allt uttalat och outtalat i romanen. Bland annat får man veta att romanen utspelas ett datum då solen gick ner 20.27 och att medellängden för irländska konstaplar i början av förra seklet var 175 centimeter.

Hur fascinerande kommentarerna och specialstudierna än kan vara utmynnar de ofta i något som liknar en sorts maskinläror. Teknikaliteterna riskerar att skymma den enklare och mer omedelbara berättelse som också ryms inom pärmarna.

Men något händer när Reine Brynolfsson lånar sin röst åt texten. Överbyggnaden får mindre betydelse och handlingen hamnar så att säga på gatunivå. Plötsligt uppmärksammar man ord och uttryck på annat sätt än tidigare, då det ofta handlat om att identifiera anspelningar och referenser. På sätt och vis är det en helt annan roman som strömmar ur hörlurarna. En som inger känslan av att befinna sig på plats i Dublin den där dagen 1904.

Det är rätt befriande.

skriver krönikor var fjärde vecka