Krönika Sedan några dagar pågår världsmästerskapen i fotboll. Värdnationen Ryssland spelade invigningsmatchen i torsdags och på måndag är det dags för Sverige att möta Sydkorea i Nizjnij Novgorod.

Någonstans i bakhuvudet finns förhoppningarna om en upprepning av den soldränkta VM-sommaren 1994. Återstår att se hur det går, men för egen del har landslaget redan uppfyllt alla rimliga krav bara genom att ta sig till slutspelet. Det kan verka defensivt, men ett distanserat och avslappnat förhållande har sina förtjänster. Man slipper sönderbitna naglar och behöver inte skräckslaget gömma sig bakom soffkuddarna när motståndarlaget rusar över mittlinjen. Istället kan man njuta av spelets läckerheter oavsett vem som serverar dem.

Världsmästerskapen har kommit och gått genom åren. En snabb räkning på fingrarna säger att det pågående arrangemanget är nummer 18 under min livstid. Det första som satte något slags spår avgjordes i Sverige 1958. Jag var åtta år och teven hade gjort sitt intåg. Vi hade ingen egen apparat, men hyggliga grannar lät mig se några matcher. Jag kommer inte i håg vilka och det enda tydliga minnet av något som jag verkligen upplevde med egna ögon var en flimrande bild på den sovjetiske målvakten Lev Jasjin. Han var svartklädd och tunn som ett blyertsstreck. Det snabbt förbiilande ögonblicket bröt sig ur sammanhanget och förvandlades i själva verket till en tidig konstupplevelse.

Finalen mellan Sverige och Brasilien missade jag. Allt jag vet om den och allt det som skapade en sammanhängande berättelse om turneringen är sådant som jag läst, hört eller sett långt senare.

I den fiktiva tv- dokumentären ”Konspiration 58” från 2002 hävdades att världsmästerskapet aldrig inträffat och att allt bara var en bluff. Jag känner folk - inga namn - som köpte budskapet helt och fullt. Det är rätt oroande, men samtidigt kan tillvarons grundbultar ibland upplevas som svaga. Fler än en tänkare har genom seklerna gjort gällande att det saknas bevis som bekräftar en existerande verklighet. Ofta kan det bara vara bekvämast att leva som om våra föreställningar vore sanna. När det gäller VM 1958 har jag inte mycket annat att lägga fram än det där minnet av Lev Jasjin. Kanske är jag lättlurad, men det räcker för att övertyga mig om att allt verkligen hände på riktigt.

När det gäller det pågående världsmästerskapet är problemet snarast det motsatta. Ingen tvivlar på att det äger rum, men många som kritiserat Rysslands förehavanden under det senaste decenniet hade hellre sett att det bara var inbillning.

skriver krönikor på Kulturen var fjärde vecka