Jag sitter i biosalongens mjuka mörker, ljuset från den vita duken rinner ned över mitt ansikte. Det är första gången sedan jag fick mitt barn som jag åter befinner mig i en av de röda plyschfåtöljerna. Besöket är lite som poesi, jag känner mig fri, njuter av att bara vara jag, tillåter mig sjunka in i filmen. Och vilken film! Många har jag hunnit läsa om, men inte hunnit se under den senaste tiden. Att ta med sig ett spädbarn på bio känns inte riktigt socialt accepterat. Jag har iallafall aldrig sett någon göra det. Fenomenet barnvagnsbio existerar inte just nu i varken Linköping, Motala eller Västervik, men det låter inte dumt i mina öron. Filmer som visas mitt på dagen, dit man kan ta med barnvagnen och det är ok att hungriga och griniga barn (kanske också deras föräldrar?) skriker lite under filmens gång. Heja Cnema i Norrköping som var tredje vecka kör babybio klockan 10.

Hur som helst, mitt barn har hunnit bli två månader och godtar med glädje att matas med flaska så jag tar på mig jackan och försvinner bort i kvällen för att se ”Call me by your name”. Den hyllade filmen om tonåringen Elio som under en varm Italiensommar drabbas av livets första förälskelse. Jag kommer hem ett par timmar senare, samma person men lite förändrad. I mitt nyblivna föräldraskap har jag precis bevittnat det vackraste porträttet av just ett föräldraskap jag sett. Jag har hittat min målbild, föräldrarna Perlmans. Jag tänker jag på pappans avslutande tal till sonen när det är dags för mig att tvätta bort sminket.

”Hur du lever ditt liv är din ensak, men kom ihåg detta. Våra hjärtan och kroppar ges till oss en gång. Och innan du vet om det, är ditt hjärta utslitet och när det kommer till din kropp; det kommer en tidpunkt då ingen längre ser den och ännu mindre vill komma den nära.”

Jag synar huden under ögonen i spegeln. Hud som börjat mjukna och rynka sig. Inget gör dig mer påmind om din egen dödlighet som när ett barn föds. Mammas ord ringer i mina öron när jag vaggar barnet till sömns. Min hud som börjat åldras i jämförelse med hennes mjuka hull, hennes lena fötter. Jag funderar på pappa Perlmans ord. Är mitt hjärta utslitet ännu? Börjar jag se gammal ut, är jag fortfarande åtråvärd? När är kroppen för gammal för att väcka åtrå?

Att se film är att göra en resa, genom tid, rum och även i sig själv. Fantastiskt. Fram tills dess att någon åter inför barnvagnsbio där det saknas gläds jag över att Götabiblioteken nu ger oss medborgare chansen att streama fyra filmer i månaden gratis via Cineasterna. Jordgubbslandet, Lady M och Småstad står på min lista, vad står på din?