Hur många gånger har jag återberättat "Sten Lindeman, geolog"? Hundratals. Hans Alfredson berättar hur han färdas på dressin genom Kanada på jakt efter olja, tillsammans med en indian som ropar "jag är kallad, jag är kallad". Till slut hittar de en källåder. "Men det var inte olja vi hittat, det var vinäger. Det var ingen dressin vi kommit på, det var en dressing. Och indianen ropade: jag är sallad, jag är sallad!", berättade Hans Alfredson för Tage Danielsson och en publik som tjöt av skratt.

Hur fick han till det så där? Hur kunde han väva ihop alla utspridda trådar till en solklar poäng?

För mig är det humor som inte går att överträffa. Det är samma sorts humor som kan uppstå bland goda och särskilt intelligenta vänner, den spontana associationen som inget skrivet manus kan komma i närheten av.

Artikelbild

Min far gick i samma klass som Hans Alfredsons lillebror på gymnasiet i Helsingborg, där fanns en anda som min far förde vidare och jag är uppfödd med. Man skojade om ALLT hela tiden. En arbetskamrat på nattredaktionen där jag började mitt yrkesliv var likadan: giftig, påläst och snabb i tanken. Är man van vid den sortens humor är det inte många komedier som är roliga.

Allt Hans Alfredson gjorde var inte lika genialiskt, men Lindemännen dör aldrig.

Fredrik Kylberg är medarbetare på kulturredaktionen.

fredrik.kylberg@ostgotamedia.se.