Krönika Ofta betydelselösa i sig, men historien kan ibland uppvisa märkliga och nyckfullt ironiska samband.

Ett av de mest slående möter man i August Strindbergs sista drama ”Stora landsvägen”

från 1909. Bland rollkaraktären finns en gestalt som går under benämningen Japanen. Han är döende och vill föras till krematoriet, vilket inte får någon att höja på ögonbrynen. Om det inte vore för hans namn, som råkar vara Hiroshima.

Det har naturligtvis en annan och ödesdiger klang för oss som är födda på den här sidan om atombomben. I dramat har namnet snarast ett drag av fantasieggande exotism. Men det raderades på morgonen den 6 augusti 1945 och idag ger sammanträffandet en och annan rysning.

Exemplet hos Strindberg är svårslaget, men visst händer det att man snubblar över också andra.

Innisfree är en liten ö i sjön Gill, som ligger i grevskapet Sligo på Irland. Det var William Butler Yeats barndomstrakter och i en av sina mest berömda dikter ger han uttryck för en längtan att fly världen och få bosätta sig där. Att bygga en koja i flätverk och täta den med lermorän, men också att sätta ärtor och hålla honungsbin.

Namnet på ön dök plötsligt upp i turerna kring bygget av Nya Karolinska i Stockholm. En affär som knappast präglats av den pastorala stillhet som Yeats drömde om. Men då gällde det ett investmentbolag som i olika medier kritiserats för avancerad skatteplanering, övervinster och brist på transparens. Hur det verkligen förhåller sig vet jag inte, men det mesta tyder på att en blygsam ärtodling eller en koja som tätats med lermorän väger lätt i sammanhanget.

William Butler Yeats skrev sin dikt 1890 efter att ha läst Henry David Thoreaus ”Skogsliv vid Walden”. Den amerikanske filosofen och civilisationskritikern hade på 1840-talet gjort det den irländske poeten drömde om och bosatt sig i skogen utanför staden Concord i delstaten Massachusetts. Thoreau brukar omnämnas som den förste ekologen och predikade inte minst civil olydnad. Han vägrade att betala skatt eftersom han motsatte sig slaveriet och det amerikansk-mexikanska kriget 1846. I en dagboksanteckning skriver han: ”Gud ske lov, att människor ännu inte kan flyga och ödelägga himlen som de ödelagt jorden”.

Idag finns en flygbas bara ett stenkast från Thoreaus barndomshem i Concord.

I nyligen utkomna essäboken ”Jag vill leva på djupet” berättar Peter Handberg om det militära bunkerkomplexet varifrån man kan kontrollera förarlösa drönare och attackera mål på andra sidan jorden bara genom en knapptryckning.

Det känns som om historien - eller vem man nu kan skylla på - utsatt både Thoreau och oss andra för ett elakt spratt.

skriver krönikor på Kulturen var fjärde vecka.