Sporten är en stor del av mitt liv dels för att jag tränar både fotboll och annan träning men också för att jag älskar att titta på den. OS är min allra största kärlek och vare sig det är vinter- eller sommarspel gör jag egna scheman, spaltar upp fakta och struntar fullständigt i hur tidszonerna krockar. I februari betydde det här att jag under två veckor gick runt som en zombie då jag jobbade på dagarna och tittade på sport på nätterna. Men det är värt det för jag gråter, skrattar, gläds och sörjer med utövarna som om jag vore deras tvilling.

Sen är det den där andra biten. Att jag säger mig älska musik. Och det stämmer väl - egentligen. Från det att jag som fyraåring hittade pappas gamla LP med Little Gerhard har jag alltid omgivit mig av musik och sång. Men i veckan kom jag på mig själv – det är ett år sedan jag faktiskt lyssnade på musik.

För ett år sedan bröt jag relationen till en människa som jag delat oerhört mycket musik med. Varje dag vi hade tillsammans hade ett eget soundtrack och vi delade känsloregistrets alla delar mellan oss själva och de musiker som kunde förmedla hjärta och smärta. Vilken sida vi lyssnade på berodde på våra känslor för varandra och livet just i den stunden. När vi bröt var det som om han tog musiken med sig. De direkta veckorna efteråt gick jag in i en ond spiral av Panda da Panda och Broder Daniel. Jag straffade mig själv med att lyssna på ”våra låtar” för jag ville att jag skulle förstå vad jag hade slängt bort. Sedan avslutade jag april med att skrika ut min frustration till Raised Fist och Refused och efter det blev det inte mycket mer.

Radion står på pratprogram, Spotify får sina pengar gratis av mig och på löparrundorna är det poddar som gäller. Jag har fasat ut musik ur mitt liv för att orka fortsätta leva det.

För vad jag än lyssnar på, vilka känslor det än förmedlar, så kommer sorgen över den förlorade relationen tillbaka. Jag har inte orkat ta i det, stoppat ner mitt huvud i sanden och låtit ångesten likt en tsunami välla över mig. Men jag vill inte göra så längre. Jag vill inte vara rädd för låtarna på radion och få ångesten att tysta min inre melodi. Jag vill sjunga, dansa och äntligen lära mig spela den där förbannade mungigan som ligger begravd i en byrålåda. Jag vill gå på konserter och skapa nya minnen till musiken som får mig att än en gång drömma om magi och delade hemligheter. Det kommer att göra ont och mitt hjärta kommer att punkteras av tusen nålar. Men i slutändan, när jag får tillbaka musiken i mitt liv, då är det värt det. Förhoppningsvis.