Harry Martinson dömde på 1940-talet ut biografen som de livsfegas tempel. Det är en bannbulla som i benhård moralism egentligen bara har en värdig medtävlare, nämligen den ilskne kyrkoherden Gustaf Grände från halländska Tvååker.

Denne har gått till hävderna för sin kamp mot ”dansbaneeländet”. En juniafton 1941 hade denne herrens tjänare fått nog och sökt sig till en festplats för att hålla räfst, men enligt olika referat på nätet avisades han från platsen av några stadiga kavaljerer. Kampanjen fortsatte dock under hela sommaren och nästan 80 år senare kan man bara konstatera att både han och Harry Martinson mötte övermäktigt motstånd.

Idag kan man le åt troskyldigheten i deras stridslystna iver, men kanske hade de ändå spårat något av det som fick den amerikanske medieteoretikern och kulturkritiken Neil Postman,att långt senare skriva sin numera klassiska studie ”Underhållning till döds”. Den kom 1985 och diskuterar hur samhälls- och kulturlivet egentligen påverkas av det ständiga flödet från nöjesindustrin.

Det går inte ens att föreställa sig hur Grände och Martinson skulle ha reagerat på dagens tillstånd. Deras angrepp hör hemma i en tid innan teven och långt före smartphones.

Gustaf Grände var nog ute efter att återföra en lössläppt ungdom till den fålla som gällt i bondesamhället. Men hos Harry Martinson finns ett annat mer existentiellt drag och för ett ögonblick får man intrycket av att han egentligen kom från en framtid som stuckit Neil Postmans bok i hans händer.

Så, som jag föreställer mig hans kritik, ansåg han att filmen ställde sig i vägen för verkliga erfarenheter.

Det tyder kanske inte på någon större förtrogenhet med uttrycksmedlet, men ändå kan jag känna igen mig i det han säger. Hade han uttalat sig om mitt tv-tittande, så hade jag inte kunnat annat än ge honom rätt.

Det behöver inte vara så för andra, men för egen del slötittar jag mest och zappar mig genom tablån, utan att riktigt veta vad jag söker. Det kan bli snuttar av sunkprogram som Träskjägarna, Hard Pawn och Storage Hunters, men det händer också att jag hamnar i något som heter Mountain Men.

Det är en realityserie och utspelar sig bland människor, som bytt civilisationen mot storslagna landskap i olika ödemarker runtom i USA. Försörjningen sker på de förutsättningar som naturen bjuder - jakt och hantverk. Jag kan fascineras av deras förmåga att klara sig trots bistra villkor. Men jag skulle inte vilja byta med någon av dem ens under fem minuter. Kalla det gärna för livsfeghet, jag tänker inte säga emot.

skriver krönikor på Kulturen var fjärde vecka.