Det kan röra sig om yrkesmässiga krav, livspussel som saknar ett antal bitar och hets vars orsaker inte riktigt låter sig spåras.

Den sydkoreanske filosofen Buyung-Chul Han anser att vi befinner oss i en epok av mentala infarkter. Olika slags stresstillstånd blir metaforer för vår tid på samma sätt som infektionssjukdomarna satte prägel på 1800-talet. Det är emellertid sådant som skulle gå att åtgärda om ”humankapitalet” hanterades med större varsamhet.

Men det finns en form av otillräcklighet, som knappast låter sig påverkas av politiska direktiv eller lagstiftningsarbete. Den hör snarare ihop med livet som sådant.

En fingervisning om hur den kan gestalta sig får man i Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”.

I femte volymen, som heter ”Den fångna”, möter vi författaren Bergotte. Han har varit opasslig en tid och dragit sig undan sällskapslivet för att få nödvändig vila.

Men så råkar han få syn på en tidningsartikel, som berättar, att den holländske 1600-talskonstnären Vermeers mästerverk ”Utsikt över Delft” ställs ut i Paris. Det är författarens favoritmålning och han beger sig till galleriet. Trots att han granskat verket många gånger och varit övertygad om att känna det intill sista penseldraget, upptäcker han sådant som gått honom förbi vid tidigare tillfällen. Han fångas särskilt av en gulmålad mur, en detalj i målningen, som genom sin skönhet utgör ett konstverk i sig.

Den flimrande färgfläcken inger känslan av att han själv bara nått en bit på vägen i försöken att förvandla konsten till liv.

”Så borde jag ha skrivit”, säger han bara för att några ögonblick senare drabbas av yrsel och falla ner död.

Texten öppnar sig för nya tolkningar nära nog varje gång man läser den, men ett bestående intryck är att den kretsar kring föreställningen om livet som ett oavslutat projekt.

Genom åren har det diskuterats vem som utgjorde förlaga till den drabbade författaren. Rätt mycket pekar mot Proust själv, som svårt lungsjuk plitade på sitt omfångsrika verk i ett ljudisolerat rum. Volymen gavs ut postumt och var vid hans frånfälle 1922 obearbetad, vilket får upphovsmannens och romanfigurens öden att flyta ihop. I någon mening blir ingen av dem riktigt färdig, men så är det nog för de flesta av oss.

Det kan förefalla överdrivet pessimistiskt, men det finns ju sätt att lätta på humöret. Ett kan ju vara att ägna sommaren åt Marcel Prousts stora romanverk. Kommer man bara halvvägs, så kan det vara gott nog.

skriver krönikor på Kulturen var fjärde vecka