Jag satt förstås med ryggen mot teven när det hände, men min lillebror som satt mittemot mig såg röken och elden, spärrade upp ögonen och skrek. Nästa dag, 11 september 1978, var det han som kom springande mot mig över den dammiga skolgården och berättade nyheten: Ronnie Peterson, den svenske formel 1-föraren, hade avlidit efter en natt på sjukhus.

39 år senare sitter jag på bio och kippar efter andan när Ronnie Petersons dotter kliver ut på Monzabanan i Milano, där hennes pappa kraschade. Bioaktuella dokumentärfilmen ”Superswede” är omedelbart gripande – åtminstone för oss som minns. Min son bara rycker på axlarna.

Ronnie Peterson är bara den första i en rad svenska kändisar på bio i höst. Det kommer spelfilmer om Björn Borg och Ted Gärdestad, och dokumentärer om artisterna Lasse Winnerbäck och Silvana Imam. Och 2018 får vi filmen om Astrid Lindgrens vilda ungdom.

Kända människor och verkliga händelser blir attraktiva filmer. ”Monica Z” (2013) fick fin kritik och stor publik – men blev också ifrågasatt av dokumentärfilmaren Tom Alandh som hävdade att filmen tecknade ett felaktigt och lögnaktigt porträtt av Monica Zetterlunds pappa.

Vad får man egentligen göra med ett verkligt människoöde för att det ska bli en bra spelfilm? ”The queen” (2006) med Helen Mirren i titelrollen tog oss med ända in i drottning Elisabeth II:s sängkammare, där Prins Philip kallade henne ”hösäck”. Filmen tog sig friheter för att göra de upphöjda kungligheterna till människor av kött och blod. Vad drottningen tyckte vet jag inte, men vi var många som gillade filmen.

En av mina favoriter i år är ”Dansaren”, om Loie Fuller som revolutionerade danskonsten vid förra skelskiftet. I filmen får man bland annat se henne stjäla pengar för att ta båten från Amerika och sova utanför teatern i Paris tills hon får chansen att uppträda. Men om man läser på lite om hennes liv visar det sig att hon blev så väl mottagen när hon turnerade i Frankrike att hon valde att slå sig ner där.

Filmen porträtterar Loie Fuller som den kämpande och egensinniga konstnär hon var. Kanske inte helt sanningsenligt, men sevärt. Och samma recept funkade för de flesta som såg ”Monica Z”.

Lite genvägar måste en film få ta för att sammanfatta ett liv på två timmar. Men vi i publiken måste också förstå att vi inte ser den absoluta sanningen.

Jag skulle gärna ha sett en dramatisering av Ronnie Petersons liv, men får nöja mig med dokumentären. Det finns dock en spännande spelfilm om 70-talets formel 1-cirkus: ”Rush” (2013), som fokuserar på rivaliteten mellan James Hunt och Niki Lauda.

Höjdpunkten för mig är ett lopp där både Hunt och Lauda misslyckas. En svart Lotus klyver mållinjen, speakern ropar ”Ronnie Peterson wins!” och det känns som en revansch.