Louis-Ferdinand Célines debutroman ”Resa till nattens ände” slog ner som en bomb när den gavs ut 1932. Boken går inte att komma förbi och betraktas som en av höjdpunkterna i förra seklets franska litteratur. Men den hör knappast till de mest uppbyggliga och har gett en del intellektuella och moraliska skavsår.

Det brutalt realistiska sättet att skildra undangömda sidor av tillvaron når emellanåt hallucinatoriska nivåer och det chockade samtiden. Han återgav en rå gatuslang som skildrade en social undervegetation, som de flesta säkert kände till men inte riktigt ville låtsas om. Hans människosyn är inte helt oväntat nattsvart, men på något märkligt sätt blir pessimismen drivkraften i ett mörkt drama som innehåller både komik och stor poesi.

Men det som gjort honom riktigt giftig är hans agerande under andra världskriget, då han som en av flera franska författare slöt upp bakom Vichyregimen och den nazityska ockupationen.

I dagarna har han åter blivit aktuell.

Under kriget skrev han ett antal antisemitiska pamfletter som är exempellösa i sin hätskhet.

De har inte funnits tillgängliga sedan krigsslutet och själv vägrade han att ge ut dem på nytt. Ett beslut som förmodligen styrdes av självbevarelsedrift, men häromåret sålde hans änka rättigheterna till den franska förlagsjätten Gallimard. Céline själv dog redan 1961 - han drabbades av en hjärnblödning samma dag som Ernest Hemingway sköt sig själv.

Planerna på en utgivning väckte upprörda känslor och nyligen bestämde sig förlaget för att, åtminstone tills vidare, avstå från att offentliggöra texterna.

Ämnet är naturligtvis minerat och det är berättigat att ställa sig frågan om det verkligen är nödvändigt att ge ut dem på nytt. Enda skälet är att de rör en av den europeiska samtidslitteraturens portalfigurer. Förutom ”Resa till nattens ände” är han upphovsman till mästerverk som ”Död på krita”, ”Kasperligan” och den postumt utkomna ”Rigodon”.

Genom åren har det också varit närmast rutinmässigt att dra en skiljelinje mellan den geniale romanförfattaren och den halvt hysteriske megafonen från de politiska sumpmarkerna.

Men kanske är det också uttryck för en bekvämlighet, som får oss vända blicken bort från det motbjudande. Några av kommentarerna har gjort gällande att ilskan som i hans romaner återfinns också i pamfletterna. Att de skönlitterära verken och hans frånstötande åsikter växer fram ur samma mörker. En skrämmande tanke, men det kan vara hög tid att ta reda på hur det förhåller sig.

skiver krönikör var fjärde vecka.