Krönika Ibland måste man ta tag i saker. Inte rygga för det obehagliga utan konfrontera problemet och föra upp det till ytan. Det finns ingen anledning att gå och älta utan bättre att lägga korten på bordet, ta tjuren vid hornen, kasta sig ut i det okända och pröva sina egna argument.

Det gäller oftast viktiga saker som legat och irriterat och som i värsta fall påverkar vänskapsrelationer. Som till exempel vilken som egentligen är den korrekta definitionen av powerpop? Jo jag vet, frågan är enormt stor och man bör närma sig den med minst lika stor försiktighet men jag vågar hävda att det är mycket viktigt att nå en slags konsensus kring detta essentiella spörsmål.

Självklart finns det ju en historisk definition kring begreppet powerpop. En term som först användes under första halvan av 70-talet för att beskriva band som Big Star eller Cheap Trick. En term som sedan fylldes på med akter som The Nerves, The Knack, Plimsouls och hundra andra. Pop med melodier men ändå med en tydlig tuffhet och kraft. Klart är att det inte räcker idag. Mycket har hänt sen dess och många tuffa låtar har skrivits utifrån olika utgångspunkter men även om popelementet finns där så kvalar det inte in som powerpop.

Det var nånstans där det började. Låtar hade under en längre tid börjat cirkulera i bekantskapskretsen med beskrivningen powerpop och till slut kände vi alla att vi började tappa fotfästet. Det var Greven från Bruket som plötsligt slog näven i ölbordet.

– Det här funkar inte. De här låtarna är kanske bra men det är fan inte powerpop. Vi måste reda ut det här!

Frustrationen riktade sig främst mot Musikjunkien som alltid varit den som gillar att tipsa om nya upptäckters förträfflighet och – kanske lite för ofta – kallat det just för powerpop. Diskussionen kunde lätt ha spårat ur här men ett första viktigt steg togs när enighet nåddes kring att amerikansk punkpop, hur popig den än är och hur många distade gitarrer den än har är långt ifrån powerpop. Oftast är den ju bara tröttsam vilket bra powerpop sällan är.

– Jag har nog varit lite för vid i min definition, erkände Musikjunkien men ingenting blev lättare för det och frågorna snarare fler.

Måste riktig powerpop komma från USA? Eller är det så att powerpopen som vi vill ha den måste ha sitt hjärta och sina rötter i nån slags engelsk punktradition? Alla fantastiska band från Australien då, hur är det med dem? Kan Roxette faktiskt räknas som powerpop? Eller Gyllene Tider, Gud förbjude? Hur viktig är attityden för att få definieras som powerpop? Och är kläderna viktiga eller kan man se ut hur som helst om man påstår sig spela powerpop?

Hade vi inte haft en tid att passa hade vi förmodligen suttit där ännu men frågan hängde med långt in på nattkröken och det dök upp nya aspekter och gränsdragningar hela tiden. Det var Mr Grey som till slut sluddrade fram den givna vatttendelaren.

– Det måste vara mer chugga-chugga än jingle jangle.

Så enkelt och så självklart! Vi är inte klara än men vi har kommit en bra bit på vägen mot den korrekta definitionen.

Är kulturchef för Östgöta Media och tycker att Brickfield Nights med The Boys är så nära perfekt powerpop man komma. Dessutom skriver han krönikor var fjärde vecka.