Vi hade besök och plötsligt sänktes rösterna och övergick till viskningar. Antagligen för att jag inte skulle höra.

Men det gick snart över, stämningen lättade och tids nog övervanns även krisen. Ryssarna fraktade bort sina missiler och det kalla kriget blev åter kallt och någorlunda hanterbart.

De flesta insåg nog allvaret, men det skulle dröja innan det stod klart att världen bara befann sig en knapptryckning från ett kärnvapenkrig. Vetskapen om det uppenbarades senare och Max Tegmark återkommer i sin nyligen utgivna bok ”Liv 3.0” till det dramatiska ögonblicket den 27 oktober, då framtiden avgjordes av en enda röst. Den tillhörde Vasilij Alexandrovitj Archipov. Han var ett av tre befäl på sovjetiska ubåten B-59, som omringats av amerikanska jagare i närheten av Kuba. Besättningen hade förlorat kontakten med Moskva, men kunde på eget bevåg avfyra den kärnvapenbestyckade torped som fanns ombord. Det krävde emellertid att de tre befälen var överens och Archipov blev den som sade nej.

Max Tegmarks bok handlar om utvecklingen av artificiell intelligens och han diskuterar det eventuella utfallet om beslutsprocessen skötts av en kallt kalkylerande maskin. Något svar går inte att ge, men den gången undveks katastrofen genom tvivlet hos ett enskilt ubåtsbefäl.

Trots den tillspetsade situationen var det förmodligen ingen som riktigt kunde föreställa sig det som utspelades under den 13 dagar långa krisen. Livet gick vidare som vanligt. Gryniga nyhetsbilder i den svartvita tv-n omgavs av en vardaglighet som fick allt att verka avlägset och overkligt.

Ett par decennier senare upprepades allt. Då hette befälet Stanislav Petrov och han vägrade att tro på ett automatiskt varningssystem som meddelade att fem amerikanska missiler var på väg mot destinationer i Sovjetunionen.

Petrov som dog i våras kan ha räddat världen genom att inte skicka informationen vidare. Senare skulle det visa sig att systemet påverkats av solreflexer.

Båda gångerna gick det bra, men händelserna pekar på en säkerhet tunn som nattgammal is. I en tid då kärnvapenhoten blivit återkommande del av den politiska retoriken finns det anledning att tänka på Albert Einstein, som en gång ställdes inför frågan hur ett tredje världskrig skulle se ut. Han svarade att han inte visste, men förklarade att det fjärde skulle utkämpas med stenar och påkar.