Jag har alltid haft en soft spot för undergången och som tungsint gymnasist och 20-something under 80-talet är det kanske inte så konstigt att dystopierna känns som en kär gammal vän. Då var ju faktiskt undergången en realitet och bara ett knapptryck bort med två överbestyckade supermakter som i avskräckningssyfte hetsade mot varandra med vapen nog att utplåna jorden flera gånger om.

Den underliggande känslan var liksom att vi levde på lånad tid och jag kryddade gärna eländet med dystra framtidsvisioner som de obligatoriska "1984" och "Fahrenheit 451" och nyare titlar i genren som "Oår", "O-zonen" och "Efter floden", parat med faktaböcker om vad det totala kärnvapenkriget skulle få för konsekvenser.

Ja, det var en härlig tid.

För var det ändå kört kunde man, trots svartsynen, pessimismen och övertygelsen om mänsklighetens ondska, ändå liksom passa på att ha kul medan det varade och den där postapokalypsen verkade ju faktiskt rätt så spännande om man nu klarade sig dit. I alla fall i böcker och på film.

Sen hände nåt. Nästan alla vapen finns visserligen kvar trots allehanda nedrustningsförhandlingar men undergången var inte längre det nya svarta. Tidsandan ändrades och vi glömde bort att oroa oss. Ingen ville längre ha pekpinnar om vad som kan hända ifall vi inte skärper till oss. Eländet flyttades lite längre bort och vi kunde förfäras lite lagom och avmätt.

Nu är det dock ingen tvekan om att comebacken är ett faktum. Dystopierna är över oss och finns överallt. För oss svartsynta själar är det bara att tacka och ta emot. Den lysande filmatiseringen av Margret Atwoods "Handmaid´s tale", danska "The Rain" , snart har Crazy Pictures "Den blomstertid nu kommer" premiär och HBO satsar stor på en nyinspelning av "Fahrenheit 451". Det är bara några exempel men frågan är om det är för mycket för sent. Verkligheten har i vissa fall redan sprungit förbi de klassiska dystopierna, Nyspråket från "1984" är till exempel i många stycken redan en realitet – det är bara att lyssna på valfri populist i valfritt land. Kanske är det så att dystopin redan är här och vi lever mitt i den utan att vi ens orkar reflektera över det. Vi tar det med en axelryckning och accepterar ännu en app som vill få tillgång till alla våra uppgifter och hela tiden veta var vi befinner oss under förevändningen att kunna ge oss den absolut bästa kundupplevelsen, oavsett om det handlar om vädret, stödstrumpor, artiklar vi bör läsa eller åsikter vi borde gilla.

Kanske ser vi inte skogen för alla träd? När dystopierna gör storstilad comeback ser vi inte tecknen i samtiden. Vilket så klart är en dystopi i sig och det slutgiltiga beviset på att framtiden redan är här.

På tal om dystopier. Ikväll är det final i Eurovision och en hel kontinent sitter andäktigt på helspänn för att få veta vilken låt som är bäst. Eller?

är kulturchef för Östgöta Media och skriver krönikor var fjärde vecka.