Jag tror minsann att SON:s uppsluppna konsert på trettondagens afton levererade precis det man som festklädd publik hade förväntat sig: några tretaktare signerade Strauss, sköna sånger hämtade från tiljan, lite musikaliska upptåg och sist men inte minst – att få klappa takten i Radetzkymarschen.

Något som saknades? Vet inte, men kanske ytterligare någon duett på slutet med gästande solisterna Kerstin Avemo och Karl-Magnus Fredriksson. Om spexige dirigenten Christian Kluxen hade låtit bli att improvisera sina mellansnack hade de inte behövt bli så långa och inte fullt så tramsiga.

Det var ett varierat musikaliskt smörgåsbord som bjöds. Sopranen Kerstin Avemos stämma har en befriande lätthet på höjden och koloraturerna sitter där de ska. Detta blev tydligt både i Jeanine Tesoris ”The girl in 14G”, ett bravurstycke som friskt blandar skilda genrer, opera och jazz, och i sig utgör ett litet musikdrama och även i Johann Strauss den yngres kända ”Frühlingsstimmen” där Avemo levererade de hisnande löpningarna på ett magnifikt vis.

Artikelbild

Hovsångaren Karl-Magnus Fredrikssons baryton klingar varmt, slankt och naturligt. I ”Faktotumarian” av Gioacchino Rossini fick han spotta text och visade på vikten av en scenisk presentation. Softare blev det inledningsvis i kända ”My way” där han gasade på rejält i sista refrängen. Helt underskönt vackert, med utmärkta frasbyggen, klingade Fritz aria ”Mein Sehen, mein Wähnen” ur operan ”Den döda staden” av Erich Korngold.

Danske dirigenten Christian Kluxen öppnade spelåret i augusti med en prestigekonsert. Nu var det dags igen i ett inhopp för Patrik Ringborg som lämnat återbud. Kluxen är en inspirerande dirigent som även har en humoristisk och kommunikativ ådra. Han ”når över rampen” som man säger, vilket kan passa utmärkt vid en bubblande festkonsert av detta slag.

Orkestern presenterade lättsam romantisk musik från främst 1800-talet, i mitt tycke med lite för många tongångar signerat släkten Strauss, där den rätta ”fingerspitzengefühl” för dessa tretaktare inte riktigt ville infinna sig. Däremot var Antonín Dvořák ”Karnevaluvertyr” en ny bekantskap och en positiv överraskning. Symfonikerna fick även till de snabba vändningarna och skiftande stämningarna i Gioacchino Rossinis uvertyr till ”Den tjuvaktiga skatan”.

I Johann Strauss den äldres ”Erinnerung an Ernst” ur ”Karnevalen i Venedig” blandades underhållande musikalisk lek och musikaliskt hantverk i orkesterns olika variationer på temat ”Min hatt den har tre kanter”. Kul!